Ordfaktoriet

– endast som vittne är människan till

What happened on Ljustero?

0

En dryg vecka har passerat sedan det fruktansvärda terrordådet på Drottninggatan och nu analyseras för fullt hur olika samhällsfunktioner klarat den svåra prövningen. Många rosor har delats ut, bland annat till polisen. Själv var jag tack och lov inte i närheten av händelserna och följde precis som de flesta andra skeendet via medias alla live-sändningar.

Som en god samhällsmedborgare hade jag för en tid sedan också laddat ner appen ”Krisinformation” från Myndigheten samhällsskydd och beredskap, MSB. Den borde väl vara en pålitlig källa vid en sådan här allvarlig händelse. Speciellt när media lägger ut precis allt som kommer in till redaktionen och för säkerhet förser den obekräftade informationen med prefixet ”uppgifter”. MSB ger medborgarna rådet att inte sprida rykten och osäkra uppgifter, men det gäller tydligen inte media.

Behovet av pålitlig krisinformation är alltså stort. Tyvärr lyckades MSB inte särskilt bra med sin viktiga uppgift. Det första meddelandet kom 19.34 och det gällde den eftersökta mannen som sedermera visade sig vara identisk med gärningsmannen. Detta var drygt en och en halv timme efter polisens presskonferens där man visade bilden av honom.

Dessutom fanns i meddelandet en karta med en blå markering som förmodligen skulle ge en platsbestämning till händelsen. Problemet var bara att markeringen var placerad vid Järkvissle, sex mil nordväst om Sundsvall.

Någon ytterligare information om vad som hänt fanns inte i det meddelandet. Det kom först en minut senare med rubriken ”Myndigheterna om händelserna i Stockholm”. Det innehöll en kort beskrivning av vad som hänt och lite råd om hur man som medborgare skulle förhålla sig i en akut situation som det inträffade.

Det är alltså fyra och en halv timme efter lastbilens framfart på Drottninggatan och långt efter att människor slutat springa i panik på olika håll i stan på grund av påstådda skottlossningar. Även detta meddelande innehöll en platsbestämning och den här gången lyckades man få markeringen lite närmare Drottninggatan. Nyttan var dock begränsad eftersom den blå markeringen täckte halva innerstan. Någon möjlighet att zooma in kartbilden fanns inte.

Två minuter senare kom en engelsk version av samma meddelande, men nu hade kartmarkeringen flyttat ut i skärgården strax söder om Ljusterö.

I dagens snabba medierapportering, så snabb att redaktionerna inte längre hinner eller bryr sig om att kontrollera alla uppgifter, är vikten av relevant, korrekt och någorlunda aktuell information obestridlig. Men var ska man hitta den? Ja, inte hos MSB i alla fall.

 

En gudabenådad berättare

0

”Molin hade lärt sig skrädderiet i Jörn.
Men det han sydde vart icke bra.”

Två korta rader som på ett lysande vis sammanfattar en människas tillkortakommande. Jag har burit dem med mig ända sedan jag läste dem för första gången. Raderna är inledningen till Torgny Lindgrens berättelse Skräddar Molin som ingår i novellsamlingen Merhabs skönhet från 1983.

Egentligen ville Molin sy jacketter och bonjourer, men dessa var det ingen som ville ha för de satt så illa. Istället sydde han blåkläder och så småningom bonader med bibelcitat, som han sedan sålde i trakten.

Trots att marknaden ganska snart var mättat, kunde Molin fortsätta sälja sina alster. Han var fortfarande en usel skräddare, men hos folket i stugorna ändå en välkommen besökare. Precis som Torgny Lindgren, var han nämligen en gudabenådad berättare. 

Facebook vs Trump

0

Under en tid har sociala mediers betydelse för Donald Trumps valseger och maktövertagande diskuterats. Bland annat har Facebook-grundaren Mark Zuckerberg lovat att se över de algoritmer som ger användarna mer av samma och därmed förstärker fenomenet med faktaresistenta ”åsiktsbubblor”.

Men problemet är större än så. Donald Trump tänker nämligen fortsätta att föra ut sitt budskap via Facebook och Twitter. Gärna i versaler och inte underbyggt på något annat sätt än ”what I have heard” eller ”many people says”. Skälet är förstås att han där slipper besvara journalisternas kritiska frågor.

I en video från en Facebook-konferens i april 2016 kan man höra Mark Zuckerberg beskriva en något naiv vision av en framtida värld som är ganska långt ifrån den vi nu kan se. Så här säger han bland annat:

”Istället för att bygga murar kan vi hjälpa människor att bygga broar. Istället för att splittra människor kan vi föra människor samman.”

Det verkar inte som Facebook-grundaren och Donald Trump riktigt delar agenda. Förmodligen känner sig Zuckerberg inte helt bekväm med att tillhandahålla The Donald en plattform där han ostört kan föra ut sina bisarra åsikter. Dessutom med ett innehåll som långsamt mal ner företagets stolta visioner till grus och aska. För nu handlar det inte längre om någon konspirationsteoretiserande redneck utan om USA’s president.

Vinnarfolkets återkomst

0

De flesta har nog slutat att häpna över Donald Trumps alla utspel. Utan överdrift kan man nog säga att han helt saknar sinne för proportioner. Hans liknelse av säkerhetstjänsten i sitt eget land med Nazi-Tyskland känns inte alldeles välfunnen. När det gäller hans förmodade vän och blivande kollega i Ryssland är dock jämförelsen inte särskilt långt borta.

För några dagar sedan såg jag den intressanta dokumentären ”Rysslands återkomst” på SVT. Den handlade om Putins tid vid makten och hur han långsamt förändrat sin politik i den riktning vi kan se idag. Där beskrevs bland annat hur västvärlden efter Sovjetimperiets fall misslyckats med att bidra till utvecklingen av en fungerande demokrati i landet.

Efter andra världskriget genomförde USA Marshall-planen för att återuppbygga upp ett förött Europa. Den främsta anledningen var att undvika att länderna utvecklades i en riktning som kunde innebära framtida konflikter. Man var helt enkelt rädd för att kommunister skulle ta makten även i Västeuropa.

Efter det kalla kriget var de gamla sovjetrepublikerna i Baltikum och Centraleuropa naturligtvis glada att slippa ur den ryska björnens klor och ställde mer än gärna upp på hjälparländernas krav på förändringar. Men i Ryssland gick det mesta snett, där fanns många som skodde sig när marknadskrafterna fick fritt spelrum och självklart blev många ryssar besvikna på den demokrati de längtat efter.

Men det finns en viktig skillnad i den här jämförelsen: Efter det kalla kriget var Ryssland fortfarande en suverän stat, vars ledning ännu hade fullt ansvar. Där fanns ingen ockupationsmakt som kontrollerade utvecklingen. Det stora landet i öster har hela tiden haft sitt öde i egna händer, så misslyckandet är först och främst deras eget.

Det hindrar inte att många ryssar burit på en känsla av förnedring. Under årtionden har man odlat en stormaktsidentitet och plötsligt en dag var allt borta. Ryssland var inte längre ett land att räkna med. De här känslorna har Putin skickligt exploaterat. Parallellerna till Donald Trumps ”Make America great again” är uppenbara.

Efter lite mer än halva (46:50) dokumentären ”Rysslands återkomst” kommer ett skrämmande exempel på hur den ryske ledaren talar till sina undersåtar. Om jag utgår från att översättningen är korrekt, så är detta vad han säger:

”Vi är ett vinnarfolk, det ligger i våra gener, i vår genetiska kod. Det ärvs från generation till generation. Jag vill fråga er: Kommer vi att segra?” Varpå det utbryter ett stormande bifall från folkmassan.

Det historiska parallellerna behöver inte kommenteras. Om någon ännu inte börjat oroa sig för utvecklingen, är det nog dags att göra det nu.

http://www.svtplay.se/video/11575090/rysslands-aterkomst/dokument-utifran-rysslands-aterkomst-rysslands-aterkomst

Det amerikanska imperiets fall

0

Rubriken är inte bara titeln på en omtalad fransk-kanadensisk film från åttioalet, utan kanske också den verklighet vi just nu bevittnar. Den politiska utvecklingen är ett av symptomen på de gigantiska svårigheter som USA står inför.

Landets största problem är det enorma underskottet i handelsbalansen, man konsumerar helt enkelt över sina resurser. Under augusti var USA:s samlade underskott drygt 40 miljarder dollar. The Donalds recept är då att riva upp ingångna handelavtal och införa skyddstullar. Han har också aviserat infrastruktursatsningar för att få igång ekonomin. Det kan ju fungera ett tag, men om man inte har en exportindustri som kan leverera ett överskott tar pengarna snart slut.

Förlorarna är som alltid landets alla anställda som återigen kommer se sina förhoppningar om ett bra liv slagna i spillror. Varje ny kris är en anpassning till verkligheten och om den nedåtgående spiralen inte vänder kommer man fortsätta att landa på en lägre och lägre nivå.

Utvecklingen är mycket oroande, inte minst i vår del av världen. Trump och Putin har redan pratats vid på telefon och kommit överens om att träffas så fort tillfälle ges. Då är det mycket troligt att sanktionerna lyfts och annekteringen av Krim i praktiken accepteras som ett faktum. Därmed ligger vägen öppen för Putin att fortsätta på den inslagna vägen.