Ordfaktoriet

– endast som vittne är människan till

Månadsarkiv: november 2021

Den fjärde mannen

0

En stor brist i utredningen av mordet på Olof Palme är att Lisbet Palme och den utpekade mördaren Stig Engström aldrig deltog i en rekonstruktion på brottsplatsen. Många frågetecken som nu diskuteras hade i så fall rätats ut och en hel del spekulationer runt mordplatsscenariot hade kunnat undvikas.

I Stig Engströms fall handlade det om att spaningsledningen under Hans Holmer betraktade honom som en besvärlig person med inget eller ringa värde för utredningen. Med Lisbet är det annorlunda och det är oklart om frågan ens ställdes till henne eller om hon helt enkelt avböjde att delta. Som vi vet vägrade hon konsekvent att ställa upp på bandade förhör. Hennes vittnesmål vid tiden för mordet är därför dåligt dokumenterade och då endast i sammanfattningar.

Svagheten i den typen av dokumentation kan åskådliggöras med sammanfattningen av det första förhöret med Nicola F, där uppgifterna är mycket förvirrande. Enligt förhörsprotokollet möter Nicola makarna Palme ett helt kvarter längre norrut än han gör i verkligheten. Uppenbarligen har förhörsledaren blandat ihop platsen där Nicola möter makarna Palme med platsen där han hör skotten. Då skulle han alltså göra sina iakttagelser av mordplatsen på ett avstånd av 280 m, vilket förstås är helt orimligt. Detta rättas dock till i senare förhör och vid rekonstruktionen, men det är ändå uppseendeväckande att ett förhör i en så viktig utredning inte genomförs och dokumenteras med större noggrannhet.

I sammanfattningarna av förhören med Lisbet Palme går det trots allt att utläsa en del intressanta saker.

De mest utförliga uppgifterna från själva mordet finns i de kompletterande förhör som hålls den 5 och 6 maj. Där beskriver Lisbet hur hon ögonblicket efter skotten på 5–10 m avstånd ser en man i blå täckjacka och med stirrande blick. Hon ser också en man som springer in på Tunnelgatan. En stund senare (1–3 minuter), när människor börjat samlas runt henne och Olof, ser hon även en man inne på Tunnelgatan som tittar ner mot mordplatsen, också han med en stirrande blick. Lisbet drar slutsatsen att hon vid alla tre iakttagelserna sett samma person.

Den ganska samstämmiga analysen av hennes vittnesmål är att hon sett tre olika personer: Vittnet Anders B vid Dekorimas entré, mördaren som flyr från platsen och vittnet Lars J som tittar ner mot mordplatsen från korsningen vid Luntmakargatan.

I förhöret berättar Lisbet om ytterligare en iakttagelse. När hon tittar norrut har hon sett en man i ett beige plagg på väg mot henne och hennes skjutne make. Avståndet uppskattar hon till cirka 30 m. Hon upplever honom som spenslig och förhållandevis lång.

Någon identitet på den här mannen har inte gått att få fram och det har förekommit spekulationer om att han haft något med mordet att göra. Mot detta talar förstås att han är på väg mot mordplatsen, inte därifrån.

När vittnet Nicola F, som lämnat mycket användbara uppgifter, promenerar Sveavägen norrut i motsatt riktning till makarna Palme, finns den okände mannen inte där. Han har alltså inte kommit till platsen längs trottoaren på Sveavägen norrifrån. Då återstår tre alternativ:

  • Mannen har kommit från andra sidan Sveavägen och korsat gatan bakom Nicola F. Vad jag vet har inga sådana iakttagelser rapporterats, men det kan förstås ha hänt ändå.
  • Han kan också ha kommit in på Sveavägen från Adolf Fredriks kyrkogata österifrån efter att Nicola F har passerat. Det förutsätter att mannen viker runt hörnet i stort sett samtidigt som Nicola F går förbi. Kommer han in på Sveavägen senare måste han förmodligen springa en bit av sträckan ner mot mordplatsen, men i så fall hade det säkert uppmärksammats som en intressant iakttagelse.
  • Det tredje och i mina ögon mest troliga alternativet är att mannen kommit ut på gatan inifrån något av husen som finns mellan Tunnelgatan och Adolf Fredriks kyrkogata. Här finns någon restaurang och någon affär, men här finns även entrén till Skandiahuset.

I min genomgång av hur osannolik ”den osannolika mördaren” är, beskriver jag hur Stig Engström kliver ut på Sveavägen samtidigt som mordet sker och med raska steg beger sig söderut. På tio femton sekunder bör han nå den position där Lisbet observerar den okände mannen som är på väg i riktning mot henne.

Mot detta talar att hon inte riktigt beskriver Stig Engströms signalement. Iakttagelsen är dock gjord under största tänkbara stress och det är oklart vilka ljusförhållande som rådde. Ett gulaktigt ljus kan ge ett annat färgintryck än ett vitt ljus, en mörk rock kan uppfattas som beige. Dessutom vet vi att Lisbet Palmes vittnesmål i övrigt är ganska fragmentariska och splittrade, där hon sätter samman sina olika iakttagelser till en inte alldeles korrekt helhet.

En akut stressreaktion bryter ut tämligen abrupt; symptomen uppkommer inom en timme efter traumat. Första tecknet kan vara dissociation med förvirring och perceptuella problem, desorientering, samt en medvetandeförändring med tunnelseende. (Psykiatri, J-O Ottosson 2009)

Vid tingsrättsförhandlingen mot Christer Pettersson berättar Lisbet också att det var ”ett orangeaktigt ljus” vid platsen där hon ser mannen och säger att det därför var svårt att uppfatta färgerna riktigt. Till skillnad från utpekandet av Pettersson var hon här ganska osäker på sina iakttagelser.

Det som talar för att det är Engström som Lisbet ser när hon tittar norrut är att hon borde se honom där, om man nu godkänner min händelsekedja i övrigt. Svaret på gåtan med den fjärde mannen kan alltså vara att polisen redan visste vem han var, men utan att veta om det.

Tyvärr går det inte att få en större klarhet än så och det är naturligtvis en olycka att vare sig Lisbet eller Engström deltog i rekonstruktionen. Då hade vi med stor sannolikhet sluppit den där eländiga Netflix-serien om Skandiamannen.

Länk till vittnesprotokollen: http://www.itdemokrati.nu/page36.html