Ordfaktoriet

– endast som vittne är människan till

Kategoriarkiv: nyheter

What happened on Ljusterö?

0

En dryg vecka har passerat sedan det fruktansvärda terrordådet på Drottninggatan och nu analyseras för fullt hur olika samhällsfunktioner klarat den svåra prövningen. Många rosor har delats ut, bland annat till polisen. Själv var jag tack och lov inte i närheten av händelserna och följde precis som de flesta andra skeendet via medias alla live-sändningar.

Som en god samhällsmedborgare hade jag för en tid sedan också laddat ner appen ”Krisinformation” från Myndigheten samhällsskydd och beredskap, MSB. Den borde väl vara en pålitlig källa vid en sådan här allvarlig händelse. Speciellt när media lägger ut precis allt som kommer in till redaktionen och för säkerhet förser den obekräftade informationen med prefixet ”uppgifter”. MSB ger medborgarna rådet att inte sprida rykten och osäkra uppgifter, men det gäller tydligen inte media.

Behovet av pålitlig krisinformation är alltså stort. Tyvärr lyckades MSB inte särskilt bra med sin viktiga uppgift. Det första meddelandet kom 19.34 och det gällde den eftersökta mannen som sedermera visade sig vara identisk med gärningsmannen. Detta var drygt en och en halv timme efter polisens presskonferens där man visade bilden av honom.

Dessutom fanns i meddelandet en karta med en blå markering som förmodligen skulle ge en platsbestämning till händelsen. Problemet var bara att markeringen var placerad vid Järkvissle, sex mil nordväst om Sundsvall.

Någon ytterligare information om vad som hänt fanns inte i det meddelandet. Det kom först en minut senare med rubriken ”Myndigheterna om händelserna i Stockholm”. Det innehöll en kort beskrivning av vad som hänt och lite råd om hur man som medborgare skulle förhålla sig i en akut situation som det inträffade.

Det är alltså fyra och en halv timme efter lastbilens framfart på Drottninggatan och långt efter att människor slutat springa i panik på olika håll i stan på grund av påstådda skottlossningar. Även detta meddelande innehöll en platsbestämning och den här gången lyckades man få markeringen lite närmare Drottninggatan. Nyttan var dock begränsad eftersom den blå markeringen täckte halva innerstan. Någon möjlighet att zooma in kartbilden fanns inte.

Två minuter senare kom en engelsk version av samma meddelande, men nu hade kartmarkeringen flyttat ut i skärgården strax söder om Ljusterö.

I dagens snabba medierapportering, så snabb att redaktionerna inte längre hinner eller bryr sig om att kontrollera alla uppgifter, är vikten av relevant, korrekt och någorlunda aktuell information obestridlig. Men var ska man hitta den? Ja, inte hos MSB i alla fall.

 

En gudabenådad berättare

0

”Molin hade lärt sig skrädderiet i Jörn.
Men det han sydde vart icke bra.”

Två korta rader som på ett lysande vis sammanfattar en människas tillkortakommande. Jag har burit dem med mig ända sedan jag läste dem för första gången. Raderna är inledningen till Torgny Lindgrens berättelse Skräddar Molin som ingår i novellsamlingen Merhabs skönhet från 1983.

Egentligen ville Molin sy jacketter och bonjourer, men dessa var det ingen som ville ha för de satt så illa. Istället sydde han blåkläder och så småningom bonader med bibelcitat, som han sedan sålde i trakten.

Trots att marknaden ganska snart var mättat, kunde Molin fortsätta sälja sina alster. Han var fortfarande en usel skräddare, men hos folket i stugorna ändå en välkommen besökare. Precis som Torgny Lindgren, var han nämligen en gudabenådad berättare. 

Bob Dylan och kunden från yttre rymden

0

Med anledning av Bob Dylans nobelpris i litteratur drar jag mig till minnes ett möte i en bokhandel för några år sedan. Jag hade parkerats där av min fru som ännu hade en del inköp att göra. Jag hade alltså gott om tid att noggrant bläddra igenom realådan. Där fanns en hel del intressant att läsa, bland annat ganska nyutgiven poesi.

Jag plockade åt mig en handfull böcker och placerade traven på disken. Medan biträdet skannade in titlarna studerade han nyfiket mitt urval.

Lyrik? Vilken planet kommer min herre ifrån?

Jag är från Södertälje, svarade jag.

Det blev inledningen till ett intressant samtal om hur den moderna poesin, med några få undantag, förlorat sina läsare och hur musiktexterna nu verkar tagit över den breda poesins roll. Där val av teman och metaforik ligger närmare till exempel Karin Boye än Katarina Frostensson.

I sammanhanget nämndes förstås Bob Dylan som exempel på en musikpoet som också är läst. När det kommer till antal läsare är det nog få nobelpristagare som kan mäta sig med honom. Men om valet är välförtjänt eller välgrundat överlåter jag åt andra att diskutera. Roligt är det i alla fall.

 

Stendöd livesändning från Boliden

0

Den senaste tiden har bjudit på en ganska omtumlande nyhetsrapportering. Först det förfärliga terrordådet i Paris med den efterföljande terroristjakten. Sedan den förhöjda hotnivån här hemma i Sverige, som kulminerade med att polisen grep den efterspanade mannen i Boliden.

Det råder ingen tvekan om att vi lever i en osäkrare tid. Men hur hanterar egentligen vi och framför allt media den nya situationen? Inte särskilt bra, skulle jag säga.

Något som gör mig både upprörd och beklämd är alla dessa livesändningar som nu förekommer på tidningarnas nätupplagor och som även SVT och TV4 anammat. Det hela bygger på att vi ska få en känsla av att vara närvarande i ett skeende precis när det händer. Problemet är bara att när inget händer fortsätter man att trampa vatten och älta all information om och om igen. För att fylla ut denna oändliga programtid tar man sedan in den ena experten efter den andra, som mer än gärna bidrar med spekulationer om vad som kan vara på gång.

Terroristexperten Hans Brun, som under kvällen dök upp i flera olika sändningar, var inte sen att hylla polisens professionella insats eftersom de lyckats ta en sådan farlig person utan våldsanvändning. Nu var han tydligen inte så farlig, men man får förstås vara tacksam ändå. Hade det skett i ett annat land kunde mannen vid det här laget mycket väl varit död.

Dessvärre är journalisterna ofta okunniga om ämnet och ställer frågor som får en att greppa efter skämskudden. Det kan man kanske förstå, de får ju ingen som helst tid att tänka efter och ännu mindre läsa in sig. Men då blir också innehållet väldigt torftigt.

Ett exempel är när man i den upphetsade rapporteringen fick det till att det även pågick en insats vid polishuset i Skellefteå. Det krävdes inte särskilt mycket tankemöda för att inse att de två stelfrusna konstaplarna utanför entrén stod där för att förhindra ett eventuellt fritagningsförsök. Men dit nådde aldrig journalisternas egna analyser. Istället fortsatte man att be reportern på plats att berätta vad hon såg och det var ju inte mycket: ”Bilar kommer och bilar åker”. Det brukar det väl göra vid polisstationer.

Vilket syfte tjänar denna oreflekterade ”nyhets”-förmedling där spekulationerna får flöda fritt och informationsvärdet i stor sett är lika med noll? Det är ju inte enda gången man dragit igång braskande livesändningar som landat i en riktig antiklimax. Ytterst är förstås skälen ekonomiska, det handlar om att hålla kvar folk vid sändningen. Dessvärre tror jag att det i ett längre perspektiv kan vara skadligt för medborgarnas tilltro till nyhetsmedia och det är ju allvarligt.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, uppmanar på sin hemsida allmänheten att inte sprida spekulationer och rykten. Det tycker jag i ännu högre grad borde gälla media.

Breaking News: Ryske tsaren spionerar på Sverige

1

I nyhetsmedia är sommaren alltid torr, vilket förmodligen är det verkliga skälet till ett plötsligt uppflammande skov av ubåtsfrossa. Ett dykarteam hade hittat en rysk miniubåt som förlist på svenska vatten.

Genast var spekulationerna i full gång: Ett hemligt uppdrag som gått snett, döda besättningsmän och ondskefulla försåtmineringar. Men precis som det brukar landade alltihopa i en riktig antiklimax. Nog var ubåten rysk och visst hittades den på svenskt vatten. Men den var inte utsänd av Vladimir Putin utan av Tsar Nikolaj II, som bekant blev arkebuserad av bolsjevikerna i juli 1918.

Redan efter några timmar blir sanningen känd och den sensationella nyheten har reducerats till ett ovanligt intressant vrakfynd. Det hela var ganska pinsamt för Expressen och ett dygn senare försöker man lägga skulden på dykföretaget, som säkert hade sin egen agenda. Men man borde nog rannsaka sig själva i den här i historien. Uppenbarligen hade det räckt med några telefonsamtal till rätt personer för att nyheten skulle hitta sin rätta dignitet. Gammalt hederligt journalistarbete alltså.

Men tidningen kunde inte motstå frestelsen och presenterade nyheten innan jobbet var gjort.

Förmodligen handlar det om den nya tidens nyhetsdramaturgi, dessa livesändningar som ska ge sken av en händelseutveckling även om det inte händer ett förbannat dugg. Där har man tydligen inte tid med någon kritisk journalistik. Då kan också en fritidsfiskande pensionär förvandlas till spetznasagent och ett vrak från 1916 till en toppmodern spionubåt på uppdrag i svenska vatten.

Det är naturligtvis allvarligt att tidningens journalister så här enkelt kan manipuleras till att bli nyttiga idioter. Den här gången, enligt Expressens egna uppgifter, av ett dykföretag på fallrepet. Nästa gång kan någon helt annan dra i trådarna.