Jag eldade en hög med rivningsvirke i helgen. Den hade blivit liggande hela hösten, men nu hade regnet kommit och jag hade också tiden att stå där som en herde. Dessutom var det en utmaning att få fyr under de bistra förhållanden som rådde den här dagen.
Eftersom det regnade kunde jag elda ganska hårt och snart hade jag en rejäl brasa som fick även de blötaste bitarna att snabbt torka upp och svepas in i flammor.
Jag hade precis lagt på det sista när jag plötsligt upptäckte blåljusen på vägen som leder in till vårt bostadsområde. Det verkade vara en stor utryckning med säkert fyra fem fordon.
Men av någon anledning tycktes de tveka, så jag gick för att möta den första bilen som stannat en bit bort. De upptäckte mig och fortsatte fram. Det var en stor ambulans, följd av en ännu större brandbil fylld med insatsberedda rökdykare och brandmän.
”Det brinner i ett hus här någonstans”, sa ambulansmannen som satt vid ratten.
”Det har jag inte sett”, svarade jag, men började sakta inse skälet till deras besök. Elden var placerad i resterna av ett gammalt växthus och det kunde möjligen på avstånd se ut som ett hus som var på väg att brinna ner.
”Jag eldar ju förstås, men det kan man väl göra så här års?” Ambulansmannen betraktade mig misstroget, samtidigt som insatsledaren anlände i sin bil. Han klev ur för att bilda sig en uppfattning om läget. Kommer det här att bli dyrt, tänkte jag i mitt inre.
Nu började även grannarna strömma till, naturligtvis nyfikna och oroliga över vad som var å färde.
”Det är någon från andra sidan som har ringt”, sa jag och pekade ut över viken, ”någon som trodde att det brann”.
”Om det var så väl”, svarade en granne som kommit springande från ett av husen ovanför vägen. ”Det är min dotter som har ringt, elden speglade sig i fönstren på huset mitt emot. Det såg ut som det brann ordentligt i ett av rummen”.
Försent hade hon upptäckt sitt misstag och var nu tydligen i ett ganska upprivet tillstånd över all uppståndelse hon var skyldig till.
Stämningen i den lilla folksamlingen gick från förvirring till lättnad och munterhet. Grannen med den larmande dottern hade lättare att hålla sig för skratt, men blev lugnare när även insatsledaren verkade ta det med ro.
”Vi är vana”, sa han, ”vi har till och med ryckt ut för att släcka solnedgången”.
Medan utryckningsfordonen återvände till stationen rapporterade han in läget till ledningscentralen. Sedan följde han min granne hem för att lugna den förkrossade dottern som gömde sig under täcket uppe på flickrummet.
Vi som var kvar bytte några ord innan var och en gick hem till sitt. Allt var över på några minuter.
Från eldens utkant började jag peta in bitarna som ännu inte brunnit. Brasan var nu inte längre lika stor och snart skulle den, precis som solnedgången, slockna av sig själv.
Ordfaktoriet 