Hittade på nätet ett två år gammalt programblad från Sigtuna litteraturfestival. En av programpunkterna var ett samtal mellan den rysk-amerikanska författaren Masha Gessen och hennes svenska förläggare Dorotea Bromberg. Samtalet skulle handla om riskerna att arbeta som journalist eller författare i ett land där censur är vardagsmat och journalister tystas.

Masha Gessen har bland annat skrivit den Putinkritiska boken ”Mannen utan ansikte” och reportageboken ”Ord kan krossa betong” om de tre modiga tjejerna i Pussy Riot. Hon borde alltså ha en del att säga om yttrandefrihetens villkor.

Det var säkert ett intressant samtal, men lika intressant är det som hände ett drygt år senare när boken ”Följ fucking order” drogs in bara några månader innan utgivning. Boken handlar om den organiserade brottsligheten i Södertälje som kulminerade med morden på två bröder på spelklubben Oasen i stadsdelen Ronna. Boken är skriven av journalisten Ann Törnkvist, som har ägnat fyra år av sitt liv åt research och intervjuer.

Förlaget där boken skulle ges ut var Brombergs förlag där förlagschefen förstås heter Dorotea Bromberg. Anledningen till indragningen var enligt Bromberg själv ”säkerhetsfrågan”. Om det var resultatet av konkreta hot inifrån det kriminella nätverket eller grundade sig på en riskanalys är dock oklart. Oron var i alla fall tillräckligt stark för att man skulle överge en ung modig författare, återlämna rättigheterna och efterskänka det utbetalade förskottet.

Det är förstås lätt att ifrågasätta moralen i Brombergs agerande. Men vi vet inte vad vi själva skulle göra satta under press – att försvara yttrandefriheten i de fina salongerna är inte svårt. Det kostar ingenting. Men att göra det i praktisk handling när insatserna plötsligt blir högre är en helt annan sak.

De borgliga partierna har börjat samla sig i Nato-frågan och alla fyra är nu för en anslutning. Det tror jag skulle vara förhastat. Inte för att Putin med största sannolikhet skulle reagera negativt på ett sådant steg, utan för de konsekvenser detta skulle kunna få med svenskt deltagande i konflikter utanför vårt närområde. Ta till exempel Syrien, där Natomedlemmen Turkiet nu blandat sig i leken och slår både mot IS och PKK.

Ett medlemskap innebär inte bara att vi får hjälp om vi blir attackerade utan att vi också ska skynda till våra allierades hjälp när så behövs. I fallet Turkiet har detta ännu inte blivit aktuellt, men övriga medlemmar har motvilligt fått acceptera attackerarna mot kurderna för att landet skulle upplåta sina baser för flyganfall mot IS.

Dessutom är paktens länder förpliktade att satsa minst två procent av sin BNP på försvaret, något som dock inte alla når upp till. För Sveriges del skulle det innebära en höjning av försvarsbudgeten med 75 procent eller i runda slängar 35 miljarder. Det vore förstås intressant att höra från förslagsställarna var dessa pengar skulle tas.

Men på sikt kommer försvarsanslagen förstås att höjas ändå, oavsett om vi står utanför eller innanför alliansen. Det kommer att bli nödvändigt om vi åtminstone ska kunna stå emot ett kuppanfall mot exempelvis Gotland.

Jag tror inte att Ryssland, precis som Sovjet under det kalla kriget, hyser minsta tvivel om vilka som är våra vänner. Den svenska alliansfriheten under efterkrigstiden var det väl inte många som trodde på, att det förekom ett mycket långtgående samarbete med USA och Nato var ju allmänt känt. Hur långtgående finns beskrivet i Mikael Holmströms bok Den dolda alliansen, där det bland annat berättas hur USA till och med tilläts uppföra fasta militära installationer på svenskt territorium. I slutet av sjuttiotalet deltog jag själv i en militärövning där svenska och amerikanska soldater övade tillsammans.

Nu sker detta öppet under fredsbevarande förtecken och det är väl inte ett alldeles orimligt antagande att saker sker även i det fördolda. Inte minst när det gäller ubåtsfrågan. Av strategiska skäl har Putin precis samma längtan till den svenska skärgården som Sovjet en gång. Det är därför som Nato behöver Sverige minst lika mycket som vi behöver dem och det är därför som ett formellt medlemskap i praktiken är onödigt. Dessutom för det med sig en massa annat som vi kanske inte vill ha. Nato är inte bara en stor och stark storebror som erbjuder sitt beskydd, han kräver också något tillbaka.

Dagen efter att extravalet utlysts såg jag en intervju med Stefan Löfvén på Aktuellt. Tre gånger fick han frågan: ”Kan du se något du borde gjort annorlunda, som hade öppnat för ett samarbete?”

Eftersom han inte gav något svar, utan gång efter annan upprepade allt som Alliansen gjort fel, får man väl utgå från att han är helt nöjd med hur han hanterat regeringsfrågan. Han ångrar inget nu, men får kanske anledning att göra det om tre månader. Det är långt ifrån säkert att de rödgröna tjänar på den här manövern.

Själv trodde jag att hans bakgrund i en förhandlingskultur skulle vara en tillgång i det alltmer komplicerade politiska landskapet. Så var det uppenbarligen inte.

Eftersom han inte gjort jobbet vid regeringsbildningen hamnade han en i situation där majoriteten röstade ner hans budget och då är det förstås omöjligt att fortsätta som statsminister. Han har bundit upp sig vid ett samarbete med Miljöpartiet och stöd från Vänstern och det verkar som att han också tänker gå in i valrörelsen med den packningen på ryggen, vilket säkert oroar en del socialdemokrater.

Det som ställde till det för honom var givetvis Sverigedemokraternas ultimativa krav på inflytande över invandringspolitiken. Den vikarierande partiledaren verkar vara mer av en slugger och järnrörspolitiker än den salongsfähiga Åkesson. Förhoppningsvis kan det stöta bort en del av partiets nytillkomna väljare.

När en statsminister står inför ett sådant misstroende som Löfvén borde väl det riktiga tillvägagångssättet vara att lämna in sin avskedsansökan så att talmannen kan ge uppdraget till en ny regeringsbildare. Det hade med stor säkerhet blivit Moderaterna och Allianspartierna, som då skulle bli tvungna att lita till SD’s passiva stöd, precis som under den gångna mandatperioden.

Det hade naturligtvis varit ett stort nederlag för socialdemokraterna, men det är trots allt ett faktum att en majoritet av Sveriges riksdag röstat för en borgerlig budget. Vilket innebär att det är den som ska genomföras och det kan givetvis inte en rödgrön regering göra.

Om den uppkomna situationen hanterats på det sätt hade det också funnits tid till förhandlingar om kommande budgetar, vilket skulle beröva SD möjligheten att obstruera på samma sätt i framtiden. Då skulle socialdemokraterna förstås varit tvungna att vänta ytterligare fyra år innan de fick en ny chans att återta den formella makten. Det tycker jag hade varit att ta ansvar, vilket Löfvén påstår att han gör.

Som en förorättad tonåring väljer Stefan Löfvén istället att utlysa extraval. Jag är ledsen, men något statsministerämne ser jag inte i honom längre.

I lördagens DN fanns en liten notis om att Ryssland ska utveckla en egen version av det nätbaserade uppslagsverket Wikipedia. Detta för att säkerställa att medborgarna får tillgång till mer ”detaljerad och tillförlitlig” information. Därmed tar den ryska statsledningen ytterligare ett steg för att kontrollera det inhemska informationsflödet.

Man stryper landets egna oberoende informationskanaler och utnyttjar samtidigt möjligheten att föra ut sitt budskap på den fria europeiska mediamarknaden. Nu senast genom att starta en statsfinansierad engelskspråkig TV-kanal med siktet inställt på Storbritannien. I slutet av sommaren rapporterades det även från Finland att en rysk statsfinansierad nyhetsbyrå ansökt om sändningstillstånd för att sända nyheter på finska.

Under Ukrainakrisen har vi sett hur rysk regimtrogen media tagit vinklad nyhetsförmedling till en ny nivå och man drar sig inte för att föra ut rena lögner för att etablera ”Verkligheten enligt Kreml”.

I uttalanden och intervjuer ljuger den ryska statsledningen iskallt och övertygande om händelserna på Krim och i östra Ukraina. Mycket medvetet utnyttjar de EU-ländernas skakiga ekonomier och yrvakna rädsla för en utvidgad konflikt och i sin förlängning ett förödande storkrig.

Men den bistra sanningen är att Kreml redan befinner sig i krig, helt i linje med den nya militärdoktrin man tillämpar sedan 2010. Målet är att återta kontroll och inflytande över de områden som gjorde sig fria vid Sovjetunionens fall. Från detta mål kommer de inte att backa så länge Vladimir Putin sitter vid makten. För tjugofem år sedan fick han som KGB-överste lämna DDR med svansen mellan benen. Men nu har hans stund kommit, nu ska han ta igen vad som gick förlorat.

Historien upprepar sig, för knappt hundra år sedan kom en annan av historiens ledare hem från västfronten med bortskjuten pungkula. Även den gången var lögner, massiv propaganda och aggressivt vapenskrammel ett medel för att tvinga omvärlden till eftergifter.

Vad den nya militärdoktrinen går ut på är inga hemligheter, den finns redovisad i helt öppna källor. Som jag tidigare berört i ett inlägg på Skolfaktoriet har innehållet analyserats av bland andra den svenska forskaren Niklas Eklund vid Umeå universitet. Eklund skriver följande:

”Krig… har idag egentligen ingen entydig tidpunkt för sin början eftersom intressen och strategiska målsättningar kontinuerligt konkurrerar om utrymmet i cyberrymden. Till exempel politiska ”aktioner”, subversiv verksamhet och så vidare. Det hänger ihop med informationskrigföring som syftar till att förändra människors tänkande, vilja och beteende.”

I ljuset av de händelser vi under senare tid har sett i vår omvärld förstår vi att Putin redan satt sin plan i verket. Frågan är om han går att stoppa innan han driver här spelet för långt. Påminner mig det råd en rysk regimkritiker (som jag dessvärre tappat namnet på) gav som svar: Vladimir Putin måste isoleras, inget annat kommer att hjälpa.

Avbrutna politiska och ekonomiska kontakter är givetvis en väldigt drastisk åtgärd. Priset kommer Europas och framför allt Rysslands folk att få betala, men i värsta fall är alternativet så mycket värre.

Bilden från den fria internetencyklopedin Wikipedia: Vladimir Putin som KGB-officer

Frispråkiga ryska medier hotas av munkavle