Ordfaktoriet

– endast som vittne är människan till

Månadsarkiv: november 2014

Med lögnen som vapen

0

PutinI lördagens DN fanns en liten notis om att Ryssland ska utveckla en egen version av det nätbaserade uppslagsverket Wikipedia. Detta för att säkerställa att medborgarna får tillgång till mer ”detaljerad och tillförlitlig” information. Därmed tar den ryska statsledningen ytterligare ett steg för att kontrollera det inhemska informationsflödet.

Man stryper landets egna oberoende informationskanaler och utnyttjar samtidigt möjligheten att föra ut sitt budskap på den fria europeiska mediamarknaden. Nu senast genom att starta en statsfinansierad engelskspråkig TV-kanal med siktet inställt på Storbritannien. I slutet av sommaren rapporterades det även från Finland att en rysk statsfinansierad nyhetsbyrå ansökt om sändningstillstånd för att sända nyheter på finska.

Under Ukrainakrisen har vi sett hur rysk regimtrogen media tagit vinklad nyhetsförmedling till en ny nivå och man drar sig inte för att föra ut rena lögner för att etablera ”Verkligheten enligt Kreml”.

I uttalanden och intervjuer ljuger den ryska statsledningen iskallt och övertygande om händelserna på Krim och i östra Ukraina. Mycket medvetet utnyttjar de EU-ländernas skakiga ekonomier och yrvakna rädsla för en utvidgad konflikt och i sin förlängning ett förödande storkrig.

Men den bistra sanningen är att Kreml redan befinner sig i krig, helt i linje med den nya militärdoktrin man tillämpar sedan 2010. Målet är att återta kontroll och inflytande över de områden som gjorde sig fria vid Sovjetunionens fall. Från detta mål kommer de inte att backa så länge Vladimir Putin sitter vid makten. För tjugofem år sedan fick han som KGB-överste lämna DDR med svansen mellan benen. Men nu har hans stund kommit, nu ska han ta igen vad som gick förlorat.

Historien upprepar sig, för knappt hundra år sedan kom en annan av historiens ledare hem från västfronten med bortskjuten pungkula. Även den gången var lögner, massiv propaganda och aggressivt vapenskrammel ett medel för att tvinga omvärlden till eftergifter.

Vad den nya militärdoktrinen går ut på är inga hemligheter, den finns redovisad i helt öppna källor. Som jag tidigare berört i ett inlägg på Skolfaktoriet har innehållet analyserats av bland andra den svenska forskaren Niklas Eklund vid Umeå universitet. Eklund skriver följande:

”Krig… har idag egentligen ingen entydig tidpunkt för sin början eftersom intressen och strategiska målsättningar kontinuerligt konkurrerar om utrymmet i cyberrymden. Till exempel politiska ”aktioner”, subversiv verksamhet och så vidare. Det hänger ihop med informationskrigföring som syftar till att förändra människors tänkande, vilja och beteende.”

I ljuset av de händelser vi under senare tid har sett i vår omvärld förstår vi att Putin redan satt sin plan i verket. Frågan är om han går att stoppa innan han driver här spelet för långt. Påminner mig det råd en rysk regimkritiker (som jag dessvärre tappat namnet på) gav som svar: Vladimir Putin måste isoleras, inget annat kommer att hjälpa.

Avbrutna politiska och ekonomiska kontakter är givetvis en väldigt drastisk åtgärd. Priset kommer Europas och framför allt Rysslands folk att få betala, men i värsta fall är alternativet så mycket värre.

Bilden från den fria internetencyklopedin Wikipedia: Vladimir Putin som KGB-officer

Frispråkiga ryska medier hotas av munkavle

Jag såg dig i parken

0

 

Jag såg dig i parken
med han den nye; en ingenjör
som stänger in ljuset
i trånga strån av plast

Du höll en hand under hans arm
och kopplet i den andra
Raffel stretade bredbent och vild
av dofterna

Men du,
du gick rak och stel
som programmerad av ingenjörn

 

Allt är inte eld som flammar

0

Jag eldade en hög med rivningsvirke i helgen. Den hade blivit liggande hela hösten, men nu hade regnet kommit och jag hade också tiden att stå där som en herde. Dessutom var det en utmaning att få fyr under de bistra förhållanden som rådde den här dagen.

Eftersom det regnade kunde jag elda ganska hårt och snart hade jag en rejäl brasa som fick även de blötaste bitarna att snabbt torka upp och svepas in i flammor.

Jag hade precis lagt på det sista när jag plötsligt upptäckte blåljusen på vägen som leder in till vårt bostadsområde. Det verkade vara en stor utryckning med säkert fyra fem fordon.

Men av någon anledning tycktes de tveka, så jag gick för att möta den första bilen som stannat en bit bort. De upptäckte mig och fortsatte fram. Det var en stor ambulans, följd av en ännu större brandbil fylld med insatsberedda rökdykare och brandmän.

”Det brinner i ett hus här någonstans”, sa ambulansmannen som satt vid ratten.

”Det har jag inte sett”, svarade jag, men började sakta inse skälet till deras besök. Elden var placerad i resterna av ett gammalt växthus och det kunde möjligen på avstånd se ut som ett hus som var på väg att brinna ner.

”Jag eldar ju förstås, men det kan man väl göra så här års?” Ambulansmannen betraktade mig misstroget, samtidigt som insatsledaren anlände i sin bil. Han klev ur för att bilda sig en uppfattning om läget. Kommer det här att bli dyrt, tänkte jag i mitt inre.

Nu började även grannarna strömma till, naturligtvis nyfikna och oroliga över vad som var å färde.
”Det är någon från andra sidan som har ringt”, sa jag och pekade ut över viken, ”någon som trodde att det brann”.

”Om det var så väl”, svarade en granne som kommit springande från ett av husen ovanför vägen. ”Det är min dotter som har ringt, elden speglade sig i fönstren på huset mitt emot. Det såg ut som det brann ordentligt i ett av rummen”.

Försent hade hon upptäckt sitt misstag och var nu tydligen i ett ganska upprivet tillstånd över all uppståndelse hon var skyldig till.

Stämningen i den lilla folksamlingen gick från förvirring till lättnad och munterhet. Grannen med den larmande dottern hade lättare att hålla sig för skratt, men blev lugnare när även insatsledaren verkade ta det med ro.
”Vi är vana”, sa han, ”vi har till och med ryckt ut för att släcka solnedgången”.

Medan utryckningsfordonen återvände till stationen rapporterade han in läget till ledningscentralen. Sedan följde han min granne hem för att lugna den förkrossade dottern som gömde sig under täcket uppe på flickrummet.

Vi som var kvar bytte några ord innan var och en gick hem till sitt. Allt var över på några minuter.

Från eldens utkant började jag peta in bitarna som ännu inte brunnit. Brasan var nu inte längre lika stor och snart skulle den, precis som solnedgången, slockna av sig själv.

Till Alice

0

Jag ska bekänna en sak för dig, Alice. Det är faktiskt så att jag alltid gillat din varmt mänskliga framtoning när sett dig på TV eller hört dig i radio. Därför blev jag både glad och överraskad när du utsågs till kulturminister. Någon djupare eftertanke ägnade jag inte det hela.

När media sedan tog upp din medverkan i Disneyklubben på tidigt 90-tal som något negativt tyckte jag bara att det drog ett löjets skimmer över journalistiken. Det finns säkert de i den nya ministären som har värre ”lik” i garderoben än så.

Sedan kom den ödesdigra radiointervjun där du råkade använda ordet ”hypotetisk” på fel sätt. Det var uppenbart att du var både pressad och nervös i din nya roll. Några meningar tidigare hade du faktiskt använt det i ett helt korrekt sammanhang. Men det brydde sig ingen om, hundarna var redan släppta och drevet igång.

Problemet är inte bara att du verkar sakna erfarenhet i kulturpolitiska frågor, utan att du också måste uppfinna en kulturpolitik, för någon sådan har Miljöpartiet aldrig haft. Därför är det inte så konstigt att du tvingas trampa vatten i intervjuer och debattartiklar.

Sedan är det förstås märkligt att socialdemokraterna släpper ett sådant viktigt departement till sin regeringspartner, som mer eller mindre saknar politik på området. Ännu märkligare blir det när man av bara farten också lämnar ifrån sig demokratifrågorna. Det tycker jag säger en del om vilken vikt regeringsbildaren lägger vid kultur- och demokratifrågor.

Alice, det verkar som du inte riktigt förstod skillnaden mellan en ministerpost och ett chefsuppdrag i det privata näringslivet. Det räcker inte att vara visionär och lagledare. Ett tungt politiskt uppdrag kräver både kunnande och engagemang, du måste vara inlästa på sakfrågorna och partiets politiska vilja.

Engagemanget har du, Alice och kunnandet får du väl skaffa dig. Den politiska viljan kanske dyker upp någonstans på vägen. Ett litet tag till kan jag förlåta dig en och annan floskel, men snart måste orden bli till kött och konkret politik. Annars ska du göra någonting annat, något där din begåvning tillåts att blomma.

Din tillgivne,
Gustav

Alice Bah Kuhnke: Kulturen är grunden i ett ekologiskt samhälle

Jasenko Selimovic om Alice Bah Kuhnke: Miljöpartiet tar svensk kulturpolitik till en ny bottennivå

Spåren efter en lärare

0

Var bjuden på fest i helgen. Det händer ibland. Den här gången var anknytningen på min frus sida och jag skulle säkert inte känna en människa. Men döm om min förvåning när värden sträcker fram sin hand och säger mitt namn.

Jag kände genast igen honom. För tjugofem år sedan var jag hans klassföreståndare på högstadiet. Nu var han en medelålders familjefar och det var på inflyttningsfest i familjens nya hus vi var bjudna.

– Minns du ”Lärben”, den där texten du läste för oss, frågade han. Visst mindes jag den, men inte att jag hade läst den för klassen.

Tankarna for genom huvudet. Ett kvarts sekel senare minns alltså denne sedan länge vuxne man en text som jag läste för hans klass, förmodligen under ett stulet ögonblick då vi enligt schemat borde gjort någonting annat. Vad mer kommer han ihåg och vad kommer han inte ihåg?

Jag har mött och samtalat med gamla elever förut. Ingen har någonsin sagt något om vad de lärde sig. Det har alltid handlat om andra saker. Något som berört dem på ett känslomässigt plan.

Plötsligt känns ansvaret alltför stort. Vilka fler minnen kommer att finnas kvar av min lärargärning?

Av en pensionerad kollega fick jag en gång en dikt av Alf Henriksson, som blir en lämplig avslutning på det här inlägget. Texten om Lärben hittar du här.

 

Gamla människan

Gamla människan minns ibland vad läraren sa
för sjuttio år sen i skolan; hans avlägsna ord
har satt märke i gamla människans liv och i andra hand
satt spår hos gamla människans barn och kanhända hans barnbarn
vilka aldrig hört talas om läraren alls, och om tusen år
kan alltjämt ett oanat intryck bestå från en flyktig stund
i en längesen avliden småskoleklass där en förmiddags sol
linjerade strimmor av ljus genom luftens damm
från lantliga innanfönster.

Alf Henriksson (1905-1995)