Nyligen uppdaterade Migrationsverket sin prognos för flyktingmottagandet de kommande åren. Man beräknar att vi kommer att ta emot i storleksordningen två nya Linköping på två år. Med tanke på hur integrationen hittills har sett ut är det inte särskilt svårt att inse att svårigheterna kommer att bli omfattande, både på kort och på lång sikt.
Hundratusentals människor som på en obestämd framtid sitter fast i en tröstlös förläggningstillvaro känns som en skrämmande tanke. Därför är gamla invanda verklighetsbeskrivningar och byråkratiska spelregler inte längre fullt ut tillämpbara. Sverige är ett invandringsland, har vi inte förstått det förut så måste vi förstå det nu.
Det gäller att så fort som möjligt få alla dessa människor i sysselsättning, språkkrav och andra hinder får i den rådande situationen stå tillbaka. Det är ändå inte möjligt att på kort tid ge dem alla en svenskundervisning värd namnet. Vi måste vara realister. Tids nog lär sig de flesta språket ändå, i alla fall de som vill och behöver.
Om vi lyckas uppmuntra den nybyggaranda som säkert gror hos många av dessa förhoppningsfulla människor tror jag att de nyanlända själva på ett bättre sätt kan involveras i sin egen integration. Jag vet, det är inte lätt. Men nu krävs nytänkande om detta inte ska sluta på ett eländigt vis.
Ordfaktoriet 