Med anledning av Bob Dylans nobelpris i litteratur drar jag mig till minnes ett möte i en bokhandel för några år sedan. Jag hade parkerats där av min fru som ännu hade en del inköp att göra. Jag hade alltså gott om tid att noggrant bläddra igenom realådan. Där fanns en hel del intressant att läsa, bland annat ganska nyutgiven poesi.

Jag plockade åt mig en handfull böcker och placerade traven på disken. Medan biträdet skannade in titlarna studerade han nyfiket mitt urval.

Lyrik? Vilken planet kommer min herre ifrån?

Jag är från Södertälje, svarade jag.

Det blev inledningen till ett intressant samtal om hur den moderna poesin, med några få undantag, förlorat sina läsare och hur musiktexterna nu verkar tagit över den breda poesins roll. Där val av teman och metaforik ligger närmare till exempel Karin Boye än Katarina Frostensson.

I sammanhanget nämndes förstås Bob Dylan som exempel på en musikpoet som också är läst. När det kommer till antal läsare är det nog få nobelpristagare som kan mäta sig med honom. Men om valet är välförtjänt eller välgrundat överlåter jag åt andra att diskutera. Roligt är det i alla fall.