Vi är många som varit tvungna att ompröva vår inställning till ett NATO-medlemskap. När nu Finland är villigt att snabbt lämna sin alliansfrihet och skicka in en ansökan har jag förstått att de upplever ett reellt hot mot sitt land. De är ju inte kända för tvära kast i sin säkerhetspolitik.

De flesta skulle förstås säga att det beror på Rysslands invasion av Ukraina, men det är bara en del av sanningen. Det finns en del annat som inte har presenterats för allmänheten. Det handlar om underrättelseinformation som förstås måste hållas hemlig, men det som är känt är ändå väldigt oroande.

Den obehagliga verkligheten är att det innanför Finlands gränser förekommit ryska krigsförberedelser. Redan för fyra år sedan gjorde den finska militären och andra myndigheter ett massivt tillslag mot ett ryskt företag som köpt upp mark i strategiska lägen i Åbolands skärgård. Sin vana troget höll finnarna korten tätt intill kroppen och sa att det handlade om ekonomisk brottslighet. Förvärven hade varit möjliga för att den ryska oligarken bakom företaget blivit EU-medborgare på Malta.

Den initierade försvarsbloggaren Jägarchefen har beskrivit hur ryska intressen även köpt upp mark på det finska fastlandet. Enligt landets militära experter har man där uppfört byggnader i enlighet med ryska krigsmaktens normer. Avsikten tros ha varit att härbärgera diversionsförband som kan agera i ett skymningsläge. Han skriver även att Spetsnazbrigaden i Pskov oblast, som ligger nära Finlands gräns, tränats för att verka på finskt territorium. Vissa av soldaterna har också fått undervisning i det finska språket. Jägarchefens analyser är noga belagda med källanvisningar, även om texten är torr och stolpig är den nästan alltid intressant och läsvärd.

Den här typen av planering är inget nytt, den pågick under hela Kalla kriget, även mot Sverige. Skillnaden är att förberedelserna då skedde mer i det fördolda. Dagens verksamhet är väl ett tecken på ryssarnas tilltagande hybris i förhållande till västs förmåga att se och stoppa vad som är på gång.

Till skillnad från Sverige har dock Finland haft en rimlig oro över vad som finns att vänta från den mäktiga grannen i öster. Därför har man behållit sitt värnpliktsförsvar och ständigt varit vaksamma på vad som pågår i Kreml. Nu har man insett att läget är allvarligt och att en rysk invasion inte längre är otänkbar. Därför har man övergett sin alliansfria hållning för att slippa stå ensamma som man gjorde förra gången den ryska björnen klev in över tröskeln.

Efter en dryg månad som Facebook-användare var det förstås hög tid att se filmen The Social Network. Som de flesta säkert vet beskriver den turerna kring tillblivelsen av FB och de konflikterna som uppstod när fler ville vara med i dansen runt guldkalven. Man kan väl lugnt säga att det inte var någon snygg historia.

I filmen framställs Mark Zuckerberg som en tvångsmässig sanningssägare och en total katastrof i sociala sammanhang. För en utomstående är det förstås omöjligt att säga vad som är verklighet och vad som är fiktion i filmen. Jag avstår därför från att anlägga något diagnosperspektiv på honom, det är alldeles för enkelt.

Det kan tyckas paradoxalt att mannen bakom världen största sociala media är fullkomligt hopplös i mellanmänskliga kontakter. Men förmodligen var det en förutsättning för att Facebook överhuvudtaget skulle bli till. Det var helt enkelt ett sätt för honom att göra det sociala spelet mera begripligt.

Framgångssagor med verklighetsbakgrund har på film en tendens att bli alltför redovisande. Några mindre lyckade svenska exempel är filmerna om Monica Z och Cornelis. Väljer man att göra ett renodlat drama så måste innehållet underordnas formen, annars får man göra en dramadokumentär eller en ren dokumentär istället.

Skildringen av Zuckerberg kanske inte är helt sann, men dramat fungerar i alla fall. Det som i stället irriterade mig var på vilket sätt alla mer eller mindre namnlösa unga kvinnor gestaltades. De framställs som en flock bekymmerslösa groupies som bara är intresserade av Zuckerberg och hans vänners idolstatus och pekuniära framgångar, tjejer som är beredda att gå långt för en plats i solen.

Den enda som balanserar den stereotypa framställningen är en ung kvinna vid namn Erica Albright som spelas av Rooney Mara, som också gjorde feministikonen Lisbeth Salander i David Finchers The Girl With the Dragon Tatoo. I The Social Network är hon den enda kvinnan runt Mark Zuckerberg med både integritet och moralisk kompass.

Filmen inleds med en fullkomligt havererad dejt mellan henne och Zuckerberg. I sin besvikelse hämnas han sedan på henne i sin blogg, vilket förstås inte förbättrar hans chanser att reparera det som gått sönder.

I filmens avslutning sitter Mark framför sin laptop. Han har hittat Ericas Facebook-sida, hon är nu en av miljoner användare. Efter en stunds tvekan skickar han sin vänförfrågan och sitter sedan kvar för att invänta svaret.

Han sitter där i det blå ljuset från skärmen och ser på bilden av henne. Han laddar sidan om och om igen för att se hennes svar och där slutar filmen.

I verkligheten blev Mark och Erica aldrig vänner på Facebook. Hon är där, men av förklarliga skäl inte under eget namn.

Nyligen uppdaterade Migrationsverket sin prognos för flyktingmottagandet de kommande åren. Man beräknar att vi kommer att ta emot i storleksordningen två nya Linköping på två år. Med tanke på hur integrationen hittills har sett ut är det inte särskilt svårt att inse att svårigheterna kommer att bli omfattande, både på kort och på lång sikt.

Hundratusentals människor som på en obestämd framtid sitter fast i en tröstlös förläggningstillvaro känns som en skrämmande tanke. Därför är gamla invanda verklighetsbeskrivningar och byråkratiska spelregler inte längre fullt ut tillämpbara. Sverige är ett invandringsland, har vi inte förstått det förut så måste vi förstå det nu.

Det gäller att så fort som möjligt få alla dessa människor i sysselsättning, språkkrav och andra hinder får i den rådande situationen stå tillbaka. Det är ändå inte möjligt att på kort tid ge dem alla en svenskundervisning värd namnet. Vi måste vara realister. Tids nog lär sig de flesta språket ändå, i alla fall de som vill och behöver.

Om vi lyckas uppmuntra den nybyggaranda som säkert gror hos många av dessa förhoppningsfulla människor tror jag att de nyanlända själva på ett bättre sätt kan involveras i sin egen integration.  Jag vet, det är inte lätt. Men nu krävs nytänkande om detta inte ska sluta på ett eländigt vis.

I början av veckan rapporterade Skolverket om en ökande andel niondeklassare som inte var behöriga att söka till ett nationellt program på gymnasiet. På bara ett år hade den ökat från 13,1 till 14,4 procentenheter. Det kanske inte låter så mycket, men en matematiklärare ser ju genast att ökningen är nästan 10 procent!

Skälen till att andelen obehöriga ständigt ökar kan ju förstås vara många, men jag menar att en viktig anledning är ett oförlåtande betygssystem och att Skolverket under en längre tid fokuserat på att utbilda lärarna i prov och bedömning. Lärarna har helt enkelt blivit bättre på att tillämpa ett betygsystem som till sin konstruktion slår ut en stor andel elever.

Det är inte lätt att vara lärare. Ju duktigare vi blir desto sämre ser vi ut att lyckas.

Björklund & Baylan

Skolans kris, del 2: De orättfärdiga betygen

 

 

Så har skolan kommit igång för hösten och så även nyhetsrapporteringen om en skola i kris. Nu med fokus på lärarbristen och legitimationen. Tusentals lärare saknas runt om i landet. Det är naturligtvis inte bra, men den bistra sanningen är att den svenska skolan aldrig har klarat sig utan sina obehöriga lärare, även under de år vi gjorde bra ifrån oss i internationella jämförelser. Tar man det i beaktande förstår man också att skolans problem inte beror på svaga lärare utan att det handlar om helt andra saker.

Legitimationsreformen som nu ska få fullt genomslag har komplicerat skolvardagen ytterligare. Ingen olegitimerad lärare ska längre få sätta betyg i sina undervisningsgrupper. Vad det kommer att innebära är inte svårt att föreställa sig, inte minst i ämnen med stor brist på utbildade lärare. I till exempel ämnet teknik på grundskolan är 60 procent av lärarna outbildade och därmed olegitimerade. Vem som ska sätta de betygen kan man förstås fundera på.

Utan någon som helst konsekvensanalys har man återigen genomfört en genomgripande reform på skolområdet. För att bringa någon ordning har man dock kompletterat med övergångsregler. De som har en lång undervisningserfarenhet ska också kunna bli legitimerade. Men i till exempel matematik för gymnasiet är kraven så snävt ställda så om du haft oturen att jobba på en skola där inte alla mattekurser funnits så får du ingen legitimation, oavsett hur lång din erfarenhet är. Snällt får du finna dig i att degraderas till B-laget och låta andra sätta dina betyg.

Lärarnas riksförbund är de som drivit legitimationerna starkast och borde väl vara nöjda. Nu ser de nämligen sin chans att begära ersättning till sina legitimerade medlemmar för extraarbetet att sätta andras betyg. De hoppas också förstås att dessa lärares status nu ska höjas och verkar inte alls särskilt bekymrade över att den motsvarande grad sänks för de som nu fråntas rätten att betygsätta sina elever. Lärarförbundet har inte varit lika förtjusta, men det hindrade dem inte från att föra fram det helt verklighetsfrämmande förslaget om ordinationsrätt för legitimerade lärare.

Jag har väldigt svårt att förstå poängen med att införa en legitimation som i praktiken följer behörighetsreglerna. Den som tagit sig igenom lärarutbildningen blir automatiskt legitimerad i sina ämnen. En läkare måste tjänstgöra minst 18 månader under handledning innan någon legitimation kan bli aktuell. Liknande krav tycker jag borde ställas även på lärarna om legitimationen ska bli den kvalitetsstämpel den förmodligen var tänkt.

Legitimationerna har med största säkerhet kommit för att stanna, men i sin nuvarande utformning är reformen en illa tänkt skrivbordsprodukt.

 

(Detta inlägg publiceras även på Skolfaktoriet).