En stor brist i utredningen av mordet på Olof Palme är att Lisbet Palme och den utpekade mördaren Stig Engström aldrig deltog i en rekonstruktion på brottsplatsen. Många frågetecken som nu diskuteras hade i så fall rätats ut och en hel del spekulationer runt mordplatsscenariot hade kunnat undvikas.

I Stig Engströms fall handlade det om att spaningsledningen under Hans Holmer betraktade honom som en besvärlig person med inget eller ringa värde för utredningen. Med Lisbet är det annorlunda och det är oklart om frågan ens ställdes till henne eller om hon helt enkelt avböjde att delta. Som vi vet vägrade hon konsekvent att ställa upp på bandade förhör. Hennes vittnesmål vid tiden för mordet är därför dåligt dokumenterade och då endast i sammanfattningar.

Svagheten i den typen av dokumentation kan åskådliggöras med sammanfattningen av det första förhöret med Nicola F, där uppgifterna är mycket förvirrande. Enligt förhörsprotokollet möter Nicola makarna Palme ett helt kvarter längre norrut än han gör i verkligheten. Uppenbarligen har förhörsledaren blandat ihop platsen där Nicola möter makarna Palme med platsen där han hör skotten. Då skulle han alltså göra sina iakttagelser av mordplatsen på ett avstånd av 280 m, vilket förstås är helt orimligt. Detta rättas dock till i senare förhör och vid rekonstruktionen, men det är ändå uppseendeväckande att ett förhör i en så viktig utredning inte genomförs och dokumenteras med större noggrannhet.

I sammanfattningarna av förhören med Lisbet Palme går det trots allt att utläsa en del intressanta saker.

De mest utförliga uppgifterna från själva mordet finns i de kompletterande förhör som hålls den 5 och 6 maj. Där beskriver Lisbet hur hon ögonblicket efter skotten på 5–10 m avstånd ser en man i blå täckjacka och med stirrande blick. Hon ser också en man som springer in på Tunnelgatan. En stund senare (1–3 minuter), när människor börjat samlas runt henne och Olof, ser hon även en man inne på Tunnelgatan som tittar ner mot mordplatsen, också han med en stirrande blick. Lisbet drar slutsatsen att hon vid alla tre iakttagelserna sett samma person.

Den ganska samstämmiga analysen av hennes vittnesmål är att hon sett tre olika personer: Vittnet Anders B vid Dekorimas entré, mördaren som flyr från platsen och vittnet Lars J som tittar ner mot mordplatsen från korsningen vid Luntmakargatan.

I förhöret berättar Lisbet om ytterligare en iakttagelse. När hon tittar norrut har hon sett en man i ett beige plagg på väg mot henne och hennes skjutne make. Avståndet uppskattar hon till cirka 30 m. Hon upplever honom som spenslig och förhållandevis lång.

Någon identitet på den här mannen har inte gått att få fram och det har förekommit spekulationer om att han haft något med mordet att göra. Mot detta talar förstås att han är på väg mot mordplatsen, inte därifrån.

När vittnet Nicola F, som lämnat mycket användbara uppgifter, promenerar Sveavägen norrut i motsatt riktning till makarna Palme, finns den okände mannen inte där. Han har alltså inte kommit till platsen längs trottoaren på Sveavägen norrifrån. Då återstår tre alternativ:

• Mannen har kommit från andra sidan Sveavägen och korsat gatan bakom Nicola F. Vad jag vet har inga sådana iakttagelser rapporterats, men det kan förstås ha hänt ändå.
• Han kan också ha kommit in på Sveavägen från Adolf Fredriks kyrkogata österifrån efter att Nicola F har passerat. Det förutsätter att mannen viker runt hörnet i stort sett samtidigt som Nicola F går förbi. Kommer han in på Sveavägen senare måste han förmodligen springa en bit av sträckan ner mot mordplatsen, men i så fall hade det säkert uppmärksammats som en intressant iakttagelse.
• Det tredje och i mina ögon mest troliga alternativet är att mannen kommit ut på gatan inifrån något av husen som finns mellan Tunnelgatan och Adolf Fredriks kyrkogata. Här finns någon restaurang och någon affär, men här finns även entrén till Skandiahuset.

I min genomgång av hur osannolik ”den osannolika mördaren” är, beskriver jag hur Stig Engström kliver ut på Sveavägen samtidigt som mordet sker och med raska steg beger sig söderut. På tio femton sekunder bör han nå den position där Lisbet observerar den okände mannen som är på väg i riktning mot henne.

Mot detta talar att hon inte riktigt beskriver Stig Engströms signalement. Iakttagelsen är dock gjord under största tänkbara stress och det är oklart vilka ljusförhållande som rådde. Ett gulaktigt ljus kan ge ett annat färgintryck än ett vitt ljus, en mörk rock kan uppfattas som beige. Dessutom vet vi att Lisbet Palmes vittnesmål i övrigt är ganska fragmentariska och splittrade, där hon sätter samman sina olika iakttagelser till en inte alldeles korrekt helhet.

En akut stressreaktion bryter ut tämligen abrupt; symptomen uppkommer inom en timme efter traumat. Första tecknet kan vara dissociation med förvirring och perceptuella problem, desorientering, samt en medvetandeförändring med tunnelseende. (Psykiatri, J-O Ottosson 2009)

Vid tingsrättsförhandlingen mot Christer Pettersson berättar Lisbet också att det var ”ett orangeaktigt ljus” vid platsen där hon ser mannen och säger att det därför var svårt att uppfatta färgerna riktigt. Till skillnad från utpekandet av Pettersson var hon här ganska osäker på sina iakttagelser.

Det som talar för att det är Engström som Lisbet ser när hon tittar norrut är att hon borde se honom där, om man nu godkänner min händelsekedja i övrigt. Svaret på gåtan med den fjärde mannen kan alltså vara att polisen redan visste vem han var, men utan att veta om det.

Tyvärr går det inte att få en större klarhet än så och det är naturligtvis en olycka att vare sig Lisbet eller Engström deltog i rekonstruktionen. Då hade vi med stor sannolikhet sluppit den där eländiga Netflix-serien om Skandiamannen.

Länk till vittnesprotokollen: http://www.itdemokrati.nu/page36.html

”En värld utan fakta är en värld utan sanning och tillit”
Maria Ressa
journalist och vinnare av Nobels fredspris 2021

Mordet på Olof Palme är utan jämförelse den viktigaste händelsen i svensk nutidshistoria och det är djupt otillfredsställande att brottet fortfarande är ouppklarat. För den som följt utredningen från början framstår det som uppenbart att man varit mer intresserade av att hitta en lösning än att finna sanningen. En bättre jordmån för konspirationsteorier är svårt att tänka sig.

Ni känner säkert igen bilden av hur mordet gick till: Olof och Lisbet promenerar Sveavägen söderut och vid Dekorimas hörn kliver en mörkklädd man upp bakom dem. Han skjuter Olof, skottskadar Lisbet och flyr in på Tunnelgatan.

Men detta är inte den fullständiga och korrekta beskrivningen av vad som hände. Här saknas en viktig bit av händelsekedjan, något som bekräftas i flera vittnesmål. Lisbet Palme har dock aldrig sagt något om det, inget som finns dokumenterat i alla fall.

Av de förhör som finns tillgängliga går det att få ihop ett sammanhängande scenario på följande vis, utan att utesluta något av de viktigaste vittnesmålen:

Paret Palme och Mårten med flickvän lämnar biografen bland de sista besökarna och går en bit åt höger för att inte stå mitt bland folk utanför biografen. De stannar utanför bokhandeln som finns där och diskuterar om de ska fortsätta kvällen tillsammans över en kopp te.

Under samtalet ser Mårten en man som står lite närmare Grand och iakttar hans far. Mårten försöker få ögonkontakt, men mannen är helt fokuserad på Olof. När mannen upptäcker att han observeras av Mårten vänder han sig mot det nedsläckta skyltfönstret, något Mårten upplever som märkligt.

Familjen Palme bestämmer sig för att skiljas åt, veckan har varit lång, både Lisbet och flickvännen är ganska trötta. När Mårten och flickvännen gått en bit vänder sig Mårten om och ser hur mannen vid skyltfönstret på avstånd följer efter hans föräldrar. Det är sista gången han ser sin far i livet.

Vid Adolf Fredriks kyrka passerar Olof och Lisbet ett gatukök där de observeras av korvhandlaren Ljubisa N, som också ser mannen som följer efter dem. I nästa korsning bestämmer sig paret Palme att byta sida för att Lisbet vill titta i skyltfönstret till den klädbutik som finns där. Eftersom de bara stannar framför skyltfönstret i ett tiotal sekunder kan anledningen att byta trottoar vara en annan. Kanske har Olof eller Lisbet uppfattat att mannen från Grand följer efter dem och vill se om även han byter sida. Det verkar han inte göra och Olof och Lisbet kan fortsätta sin promenad söderut. Lisbet själv har sagt att hon inte upplevt att de var förföljda.

I höjd med entrén till Skandia (Sveavägen 44) möter de kocken Nicola F som är på väg hem efter arbetet. Samtidigt passerar Olof och Lisbet innanför ett av huvudvittnena, Anders B, som obeslutsamt vankar längs trottoarkanten. Han har tappat kontakten med sina arbetskamrater som tagit ut pengar i bankomaten strax söder om Skandia. Nu spanar han ner mot Kungsgatan för att se om han i stället kan få kontakt med den andra gruppen av arbetskamrater som skulle komma samma väg.

När Anders B till slut inser att kvällen inte har mer att erbjuda bestämmer han sig för att gå hem och om bara några steg kommer hans liv aldrig bli sig likt igen.

Den dryga halvminut som nu följer är ett av mordets största mysterier. Vid rekonstruktionen har man sett att Olof och Lisbet har en betydligt kortare väg fram till mordplatsen än vittnet Nicola F har fram till den plats där han hör skotten. Skillnaden är hela 40 sekunder, vilket innebär att något eller någon måste ha uppehållit paret Palme på vägen mellan Skandiaentrén och mordplatsen.

Det måste vara Skandiamannen, Stig Engström som de pratade med, kanske någon tänker. Problemet är bara att han vid den här tidpunkten fortfarande är kvar på Skandia. Det redogör jag för i ett annat inlägg här på Ordfaktoriet: Därför är den osannolika mördaren inte sannolik.

Vittnet Inge M, som ser själva mordet, har iakttagit en man som väntar vid Dekorimabutiken några minuter innan paret Palme kommer fram till Tunnelgatan. Enligt Inge är det den mannen som sedan skjuter Olof Palme.

Ett par andra vittnen har uppfattat att paret Palme stått och samtalat med en okänd man strax före korsningen med Tunnelgatan. Så vitt känt har Lisbet aldrig sagt något om detta samtal eller möte i sina förhör, i så fall har det inte skrivits ner. Polisförhören med Lisbet redovisas endast i sammanfattningar och där sägs det att hon och Olof utan att stanna har promenerat tills skotten faller.

För att klarlägga vad som hände under dessa 40 sekunder hade det förstås varit värdefullt om Lisbet Palme deltagit i en rekonstruktion på mordplatsen. Det gjorde hon aldrig och frågan är fortfarande obesvarad: Vad hände strax innan mordet?

Om mördaren fortfarande är i livet är han nu den enda som vet vad som utspelade sig under den här halvminuten. Därför har jag valt att delvis dramatisera händelseförloppet och min gestaltning får sin förklaring lite längre fram.

Åter till Olof och Lisbet Palme, som arm i arm kommer gående på trottoaren. Längre fram, intill skyltfönstret vid konstnärsbutiken Dekorima, står en man i mörk halvlång rock och stickad mössa. När makarna Palme närmar sig kliver han ut.

”Statsminister Palme?”
Olof och Lisbet stannar till, Olof tycker att mannen verkar bekant.
”Vi har bevakning på er ikväll.”
”Det känner jag till, men jag förstår inte att det ska vara nödvändigt. Inte en fredagskväll. Då ska vi vara lediga, eller hur?”
”Det kan vara allvar den här gången.”
”Självklart. Här finns väl mördare i vartenda gathörn. Vad gäller det?”
”Jag kan tyvärr inte säga mer. Det finns en bil här bakom huset. Vi ska se till att ni kommer hem.”
Mannen håller upp sin arm och visar mot gränden.
Olof tvekar och tittar på Lisbet.
”Fryser du?”
”Ja, det blev lite kallt.”
Olof nickar mot mannen och tillsammans börjar de gå.

I samma ögonblick har Anders B hunnit ifatt makarna Palme och är nu bara ett fåtal meter bakom. Detta är det första Anders uppfattar av paret och den mörkklädde framför honom och han tror att de är ett sällskap som gått vid varandras sida ett tag. Anders ser att mannen som går till vänster håller sin högra hand på statsministerns axel, men han ser inte att mannen samtidigt för in den andra handen innanför rocken.

Mannen greppar om kolven och trots alla övningstimmar darrar handen av spänning. Han får inte misslyckas. Så drar han upp revolvern och spänner samtidigt hanen, men kramar avtryckaren lite för hårt. Skottet brinner av och sliter tag i Lisbets kappa. Olof stelnar till och nu placerar han vapnet rakt bakom sitt offer. Han trycker av och Sveriges statsminister faller omedelbart till marken.

Anders B har svårt att ta in vad han ser: Framför honom går ett sällskap som ser ut att ha trevligt och plötsligt skjuter en av dem ner en av de andra. Skräckslagen söker Anders skydd i konstnärsbutikens entré.

Blodet färgar den isiga trottoaren röd och mördaren betraktar sitt offer.
Lisbet går ner på knä och skriker ut sin förtvivlan: ”Nej, vad gör du?”
Så vänder han och börjar springa mot trapporna. Hade han varit alltför snabb? Borde han väntat till de kom in i gränden? Men det är för sent, han hade gjort det han skulle. Statsministern är död och inget kan ändra på det.

Bakom en byggbarack i korsningen Tunnelgatan-Luntmakargatan har Lars J på avstånd hört de två skotten och sett Olof Palme falla till marken. På andra sidan baracken hör han nu stegen av mördaren som flyr. Snett bakifrån ser Lars när mördaren korsar Luntmakargatan och fortsätter upp mot trapporna. Lars dröjer ett ögonblick innan han vågar sig fram för att se var den flyende mannen tar vägen.

På trappkrönet vrider han hastigt på huvudet och där nere vid korsningen står en man som tittar upp mot honom.
Jävlar, det stod någon där. Hur mycket såg han?
Så sneddar han över Malmskillnadsgatan och fortsätter ner på David Bagares gata. Bara allt annat har fungerat, tänker han.

När vittnet Yvonne N och hennes manliga bekant rundar hörnet vid Johannesgatan och fortsätter uppför David Bagares gata möter de mannen som skyndar nerför backen. Det är den sista iakttagelsen som med någorlunda säkerhet kan kopplas till mordhändelsen. Därefter finns bara osäkra observationer av mystiska män som skyggt rört sig i området och män som springer till bilar som hastigt ger sig i väg.

Bortsett från min gestaltning, som förstås kan diskuteras, är detta allt man säkert vet om mordet på Olof Palme. Men i den officiella versionen från åklagare och spaningsledningen har mötet mellan mördaren och makarna Palme aldrig lyfts fram. I så fall hade det varit nödvändigt att ställa en del frågor till Lisbet. Om hon såg mördaren som hon sa att hon gjorde borde det här vara tillfället hon gjorde det.

Det finns andra iakttagelser från morddagen och tiden före, iakttagelser som pekar på en övervakning av statsministern. Bland annat ett 80-tal vittnesmål om män med walkie-talkies runt Sveavägen på mordkvällen. Speciellt under spaningsledare Hans Ölvebros tid (1988 – 1997) ägnades en ganska omfattande möda åt att bortförklara alla dessa iakttagelser. Vittnens trovärdighet ifrågasattes, rena lögner serverades och när fantasin tröt sa man helt enkelt att man inte visste och nöjde sig med det. Mördaren var ju identifierad, det var Christer Pettersson.

När polisutredningen lades ned i samband med utpekandet av Stig Engström förändrades dock läget. Nu var det möjligt för gemene man att ta del av den omfattande utredningen. Eftersom hela materialet skulle kosta någon miljon att begära ut har folk som är intresserade i stället börjat dela dokument med varandra och nya blir hela tiden tillgängliga.

Ett av de hittills mest intressanta är en Säpo-PM från april 1986, mindre än en månad efter mordet, där en analysgrupp sammanställt de vittnesuppgifter som tyder på en övervakning. Man skriver bland annat: ”Analysen talar för att Olof Palme varit övervakad på eftermiddagen den 27 februari samt från det att han lämnade bostaden på kvällen den 28 februari fram till det att han mördades kl. 23.21.”

Man beskriver ett scenario där det pågår en övervakning av Olof Palme och skriver att den ökande aktiviteten runt 23-23.30 kan tyda på en ”omgruppering” när Olof och Lisbet valt att promenera hem och sedan oväntat byta sida på Sveavägen. Ordet ”omgruppering” för givetvis tankarna till en militär operation och i sin förlängning till Stay-behind.

Jag har funderat en del över platsen där mordet genomfördes. I ljuset av vad som hände kan den framstå som perfekt: Den mörka gränden, trapporna upp mot en otrafikerad sidogata, tomma bakgator, nya trappor ner till en plats där en flyktbil kanske väntar.

Men hur perfekt var den egentligen? Här fanns flera okontrollerbara omständigheter som till slut spelade mördaren i händerna. Ner till Birger Jarlsgatan är det nästan en halv kilometer. Mycket kunde gått fel på vägen. Vad hade hänt om Lars J i stället valt att gå Tunnelgatan ner mot Sveavägen, som han funderade på att göra? Då hade han mött mördaren öga mot öga i gränden, vilket förmodligen inte slutat så bra för den gode Lars. Och vad hade hänt om Yvonne N och hennes manliga vän varit något tidigare och mött mördaren i trappen?

Analysgruppen från Säpo tror att mordplatsen valdes i ett ganska sent skede och att mördaren egentligen skulle fly söderut. Hans tvekan ögonblicket efter mordet kunde tyda på det, menar man.

Frågan är förstås vad denna PM från Säpo egentligen är värd. Avsikten när den skrevs var förstås att ge ett stöd och kanske en riktning till det fortsatta utredningsarbetet. Från Palmeutredningen har man länge hävdat att det aldrig funnits några belägg för övervakning av Olof Palme. Därmed skulle alltså uppgifterna i Säpos PM vara utredda, befunna ointressanta och förpassade till papperskorgen.

De osäkerhetsfaktorer som finns runt flyktvägen kan förstås tolkas som att mordet utfördes av en ensam gärningsman och att dådet var oplanerat. Men riktigt så enkelt är det inte.

Vid en presskonferens 2016 berättade dåvarande spaningsledaren Dag Andersson att man hade namn och identitet på några av de personer som ingått i gruppen med walkie-talkiemän. Där säger han också att den polisiära knarkspaning som länge använts som förklaring inte hade något med dessa iakttagelser att göra. Han uttalade även en förhoppning om att begränsa utredningen till det här avsnittet.

Dag Andersson har också uttryckt besvikelse över Palmegruppens begränsade resurser. En fördubblad styrka skulle behövas för att föra arbetet framåt. Vid flera tillfällen hade han också begärt detta hos polisledningen, men utan att något hände. Därför fann han det för gott att lämna uppdraget som spaningsledare och gå i pension. Sorgligt tycker jag, han verkar vara den mest kompetenta chef som Palmegruppen haft.

Hoppet står till alla intresserade privatpersoner och det fåtal journalister som nu går igenom dokumenten i den takt de blir tillgängliga. Pusslet läggs och till slut ska väl ändå sanningen uppenbaras, men den kommer att serveras oss styckvis och delt.

Länk till vittnesprotokollen: http://www.itdemokrati.nu/page36.html

Det är nu ett och ett halvt år sedan åklagare Krister Petersson meddelade sitt beslut att lägga ner utredningen av mordet på Olof Palme. Motiveringen var att den misstänkte mördaren Stig Engström var avliden och något åtal kunde därför inte väckas.

Kritiken har varit massiv, från så väl sakkunniga som en initierad allmänhet. Man menar att utpekandet vilar på allt för lösa antaganden eller till och med strider mot kända fakta i utredningen.

I februari, nästan på dagen 35 år efter mordet och mindre än ett år efter nedläggningen publicerades en debattartikel i DN där undertecknarna krävde att utredningen skulle återupptas.

Bland de 19 som undertecknat fanns tidigare tjänstemän med höga positioner i statsförvaltningen, journalister och författare som är väl inlästa på utredningen, samt tre poliser som ingått i mordutredningen. En av dessa poliser var den tidigare chefen för riksmordkommissionen och förre spaningsledaren Dag Andersson, som avgick så sent som 2016.

Ett av skälen för Andersson att lämna utredningen var att polisledningen inte tillförde de resurser han begärt för att kunna gå vidare med uppslag han ansåg var intressanta men otillräckligt utredda.

Eftersom tre erfarna poliser med bästa tänkbara insikt i utredningen underkänner åklagarens utpekande av Stig Engström, kan man utgå från att Skandiamannen inte var ett av dessa intressanta uppslag.

Nedläggningsbeslutet har dock medfört att stora delar av utredningsmaterialet nu finns tillgängligt för var och en som vill som ta del. Många har känt sig kallade och yxat till en alldeles egen teori. Gemensamt för dessa är nästan alltid att man lägger vikten på ett fåtal vittnesobservationer och bortser från de som talar emot, precis som åklagaren gjort i fallet Stig Engström.

Dessa teorier bygger ofta på antaganden i flera steg som för oss längre ifrån sanningen än närmare den. Bättre är att hitta de minsta gemensamma nämnare som ändå finns i vittnesmålen, utgå från dem och definiera det vi faktiskt inte vet. Jag menar att det går att rekonstruera en logisk händelsekedja utan att diskvalificera vissa vittnen. En händelsekedja som dock innehåller en faktor X, nämligen mördaren.

Åter till Skandiamannen och åklagare Krister Petersson som presenterade följande scenario:

Stig Engström stämplar ut och lämnar sitt arbete på Skandiahuset (Sveavägen 44). Ute på gatan får han syn på makarna Palme, följer efter dem och vid korsningen med Tunnelgatan skjuter han ihjäl Olof Palme och skadar hans hustru Lisbet. Därefter flyr Engström upp över Brunkebergsåsen för att tjugo minuter senare återvända till Skandia.

Åklagaren laborerar med två alternativ: Antingen går Engström norrut mot Odenplan för att ta nattbussen och möter makarna Palme, eller också går han söderut mot T-centralen och hinner ifatt dem innan korsningen. Engström själv säger att han går söderut.

Krister Petersson anser att det första alternativet är det rimligaste, eftersom det ger Engström mer tid att utföra gärningen. Det alternativet motsägs dock av vittnet Nicola F som också går norrut och möter makarna Palme strax efter Skandiaentrén. Han borde i så fall sett Engström följa efter makarna Palme och det har han inte gjort. Däremot har han sett den man som senare blir närmast vittne till mordet, Anders B. Någon mer person finns det inte utrymme för i Nicolas vittnesmål.

Enligt åklagaren är det en försvårande omständighet att Engström ljuger om sin roll vid mordplatsen. Förvisso kan allt han säger inte vara sant och frågan är förstås varför han ljuger. Jag menar att skälet är något mycket mänskligt. Stig ville helt enkelt göra sig lite viktigare än han var. Hans bekantskapskrets har omvittnat hur han älskade att vara i centrum och gärna överdrev sin betydelse. När allt fler detaljer om mordet blev kända i media växte också Stigs historia i linje med hans fallenhet för fabulering.

Enligt alla vittnesexperter ska de första förhören tillmätas stor betydelse. När den som varit vittne till en händelse börjar berätta förändras också minnet av händelsen. Nästa gång minns man inte händelsen, utan i stället berättelsen om händelsen. Med tiden kan också nya detaljer från till exempel nyhetsrapporteringen ta sig in i minnesbilden. När jag studerat vittnesförhören har jag därför försökt att utgå från dessa första förhör. Jag har också försökt att skilja dialogförhör som redovisas ordagrant från sammanfattningar då vittnesberättelsen tolkats av förhörsledaren.

Vid de tre första tillfällena som Engström berättar om sina iakttagelser (med väktarna på Skandia när han återvänder på mordnatten, med sin fru när han kommer hem och vid första polisförhöret) säger han att han endast hörde ett skott, vilket tyder på att han kliver ut på gatan just när det första skottet har avlossats. Om Engström varit mördaren hade han ju vetat att han hade avlossat två skott, så varför skulle han i så fall säga att han bara hörde ett skott?

Den officiella tidpunkten för mordet har satts till 23.21.30. Engströms justerade utstämplingstid är enligt åklagaren Krister Petersson 23.19, men klockan visar endast hela minuter och Engström kan alltså ha stämplat ut så sent som 21.19.59.

Stämpelklockan finns innanför den bevakade entrén där en väktare sitter. Väktaren säger att han pratar med Engström under ett par minuter innan denne lämnar byggnaden. Förvånande nog redovisar åklagaren utstämplingen och samtalet i omvänd ordning, vilket gör mordscenariot han målar upp något mera trovärdigt. Allvarligt om det är ett misstag av åklagaren och ännu allvarligare om det inte är det.

Engströms och väktarens berättelser stämmer överens om samtalet varar i högst två och en halv minut, men minst en och en halv minut. Hur långt samtalet verkligen var beror förstås på när exakt mellan 23.19 och 23.20 Stig stämplade ut.

Det innebär att Engström med stor sannolikhet kliver ut på Sveavägen i samma ögonblick som skotten faller, precis som han sagt innan han börjar förbättra sin historia. Då har han drygt en halvminut fram till mordplatsen och när han når dit har människor redan börjat samlas runt den fallne statsministern.

Här menar jag att Engström sedan befinner sig under den dryga kvart han är borta från Skandia. Härifrån ser han också Lars J inne i gränden, en detalj som åklagaren fogat till sin indiciekedja. Han menar ju att Engström i stället ser Lars J uppifrån trappkrönet, där mördaren enligt Lars hastigt vänder sig om, knappast mer än någon sekund, innan han fortsätter sin flykt. Vad hinner man registrera av en persons utseende och klädsel på den korta tiden?

Från mordplatsen har Engström också gjort sin korta och omtalade språngmarsch in på Tunnelgatan. Det finns ett vittne som bekräftar att han sett en kepsförsedd man göra det, men kanske sprang Engström i så fall inte så långt som han sa. Då borde han enligt åklagaren sett poliserna han sprang efter. Det var mörkt i gränden, en beväpnad mördare gick lös och Stig var enligt hans hustru ingen modig person. I linje med hur han senare agerade bättrade han helt enkelt på sin historia.

I strid med ovanstående vittnesmål lyfter åklagaren ändå fram att ingen på mordplatsen har sett Engström agera som han säger att han gjort. Men det är faktiskt inte så konstigt eftersom han ljugit om sin aktiva roll. Dessutom finns det ytterligare ett vittne som säger sig ha samtalat med en man med keps på mordplatsen, en man som var i 50-60 årsåldern.

Båda vittnesmålen som bekräftar Engströms närvaro på mordplatsen avgavs vid rättegången mot Christer Pettersson och har lämnats okommenterade av Krister Petersson. Det vore förstås intressant att höra varför han inte fäster något avseende vid dem. Det sista vittnet har också pekat ut Engström på ett foto som den mannen han talade med. Åklagaren menar att vittnet i stället pratat med en annan man på mordplatsen, en yngre man som dessutom saknar keps. Det är förstås inte otänkbart att vittnet talat med både Engström och den yngre mannen.

Det är oklart hur många som strömmade till efter händelsen, men man kan anta att det var ganska många. Det är inte särskilt förvånande om de som bevittnat mordet var ganska chockade och inte lägger märke till alla nyfikna åskådare. Det är i den gruppen jag placerar Engström. Han var en nyfiken åskådare.

Enligt officiella uppgifter lämnar ambulansen mordplatsen 23.28 och Engström stannar då kvar i ytterligare tio minuter innan han skärrad går tillbaka till Skandia. Där dricker han en kopp kaffe och ringer sin fru. Låter väldigt rimligt, tycker jag. Engström var säkert medveten om att hans fru vid det här laget var rejält förbannad eftersom de redan nästa dag skulle resa till fjällen.

Åklagaren menar i stället att Engström under de knappa tjugo minuter han varit borta från Skandia hunnit med att skjuta statsministern, springa runt halva Brunkebergsåsen och sedan gå tillbaka till sin arbetsplats, där han direkt börjat ljuga ihop en historia om vad han haft för sig. Om Engström nu var så slug som åklagaren påstår vore det väl bättre att han helt enkelt fortsatt hem och i stället hävdat att han missat hela föreställningen. Tåget från T-centralen till Mörby gick 23.48, så det hade han gott och väl hunnit med.

En central del i åklagarens gärningsbeskrivning är att Engström vänder sig om på trappkrönet och upptäcker vittnet Lars J som betraktar honom nere från korsningen. I det skedet har faktiskt mördaren ingen aning om hur länge han varit iakttagen och hur mycket vittnet har registrerat av hans utseende. Då blir det helt orimligt att Engström som mördare skulle gå ut i media som han sedan gjorde. Risken att bli igenkänd var ju helt uppenbar. Åklagarens ”starka” indicium blir i stället något som talar emot.

En flyende man i keps är ju en av de vittnesuppgifter som åklagaren fäster stor vikt vid. Han menar att vittnet Lars J varit mycket bestämd på den punkten, vilket inte riktigt stämmer. Enda gången som det säkert slås fast är i en sammanfattning av det andra vittnesförhöret där förhörsledaren skriver ”På huvudet bar han en keps.” Vilka diskussioner som ligger bakom den tvärsäkra utsagan redovisas inte.

I det tredje polisförhöret, ett långt dialogförhör, säger Lars J: ”Jag ser en bred ryggtavla och nånting på huvudet som ser ut som en keps, nån typ………. keps.”

I det fjärde förhöret, också ett dialogförhör, ägnas mycket tid åt den flyende mannens huvudbonad. Här säger han: ”Det var nån lik-, nånting som liknar keps i alla fall.” Utan att tveka säger Lars J även att den var mörk till svart, vilket möjligen kan stämma med Engströms egen beskrivning, men sedan säger Lars också att den följde huvudformen. Det låter inte riktigt som den gubbkeps som Engström brukade gå omkring i.

När det gäller gärningsmannens huvudbonad går vittnesmålen inte riktigt ihop. Några säger till och med att han var barhuvad, vilket förmodligen beror på att det var mörkt och att mössan följde huvudformen. Andra är mer bestämda i sin beskrivning av huvudbonaden. Dock har ingen på mordplatsen placerat en keps på mördarens huvud. Är det olika personer som beskrivs? Det är det förstås inte. Det mänskliga medvetandet fyller luckorna i vår perception med tidigare erfarenheter. Tänk er en mössa som ser ut som på bilden och läs vad fyra av de viktigaste vittnena har sagt om mördarens huvudbonad:

Musikläraren Inge M sitter i sin bil på den andra sidan korsningen och betraktar en man som förmodligen är mördaren. Avståndet är ganska stort och troligen ser han honom rakt framifrån: ”Mördaren hade en stickad mössa, likadan som huvudrollsinnehavaren i Gökboet (Jack Nicholson).”

Taxiföraren Anders D har stannat för rött och ser mördaren och paret Palme till vänster om sig, oklart i vilken exakt vinkel han betraktar mördaren: ”Huvudbonaden var en blandning av en Sherlock Holmes-mössa och en vanlig herrhatt.”

Ingenjören Anders B går några meter rakt bakom mördaren och paret Palme: ”Han hade en stickad mössa med upprullade kanter.”

Fastighetsskötaren Lars J ser mördaren snett från sidan när han korsar Luntmakargatan: ”Han hade något som liknade en keps.”

Alla har sett samma mössa men uppfattat den på olika sätt. Nu säger jag inte att det var just en sådan här mössa som mördaren hade, men det är vanskligt att fästa allt för stor vikt vid att vittnena beskrivit huvudbonaden på olika sätt.

Sammanfattningsvis har i alla fall ingen beskrivit den keps som Stig Engström bar på mordkvällen, inte ens Lars J, vars vittnesmål åklagaren till stor del byggde sin bevisföring på.

Förutom kepsen är en handlovsväska det attribut som åklagaren menar identifierar Stig Engström som mördaren. Emellertid är det endast ett vittne (Yvonne N) som sett en springande man med något som liknar en handlovsväska, två och ett halvt kvarter från mordplatsen. Dock är beskrivningen av väskan behäftad med samma tveksamhet som Lars J’s beskrivning av kepsen. Yvonne N säger att hon inte såg någon rem och att den ”var stabil – hård i sin form”.

Vittnet har också sagt att hon inte såg mannens ansikte och kan därför inte säga något om vare sig glasögon eller keps, vilket Engström bar under mordnatten.

Det bör också sägas att Yvonne N i december 1988 intervjuades av en påstridig journalist som fick henne att säga att den springande mannen hade vissa kroppsliga likheter med Christer Pettersson, som då satt anhållen hos polisen. Även om journalisten på den här punkten agerade oansvarigt och saboterade för den kommande utredningen, så är det naturligtvis inget som stärker misstanken att det var Stig Engström hon mötte på David Bagares gata.

Åklagaren lyfter också fram Engströms intervju i tidskriften Skydd och Säkerhet, där han har en teori om hur mordet har gått till. Det kan ju tyckas beslående, särskilt som den ligger helt i linje med åklagarens egen teori. Men vad är egentligen det indiciet värt, halva svenska folket har väl en teori om hur mordet gick till? Det vore konstigt om inte Engström också hade det. Dessutom är Stig Engströms teori inte särskilt originell, var det en ensam mördare så kan det mycket väl varit så det gick till.

Här blir det väldigt tydligt hur åklagaren väljer ut och presenterar en omständighet som han menar stärker misstankarna mot Engström, men bevisvärdet är förstås lika med noll.

Det finns ytterligare ett stort frågetecken runt utpekandet:

Om Stig Engström var mördaren, vem var då mannen som vittnet Inge M såg vid Dekorima? Inge M satt i sin bil på andra sidan Sveavägen och iakttog mannen under flera minuter, långt innan Stig Engström lämnade Skandia. Enligt Inge M var det den mannen som mördade Olof Palme. Nicola F som mötte paret Palme längre upp på Sveavägen såg dock ingen när han passerade den blivande mordplatsen, därför kan mannen tidigast kommit dit ett par minuter före mordet. Vem han var är ännu höljt i dunkel.

Uppgifter om walkie-talkieförsedda män nära Palmes bostad i Gamla stan och i anslutning till mordplatsen har varit ett ständigt närvarande spöke i utredningen. Första gången jag hörde någon i officiell ställning säga att de var intressanta i mordutredningen var i en intervjuv i Aftonbladet med spaningsledaren Dag Andersson.

Han kunde också dementera att dessa walkie-talkiemän skulle ingå i den narkotikaspaning som använts som förklaring till en del av uppgifterna. Man visste även vilka några av dessa män var och spaningsledaren uttryckte en förhoppning att kunna begränsa utredningen till detta avsnitt. Det är helt klart mycket vi inte får veta om vad som var på gång i centrala Stockholm den där februarikvällen för snart 36 år sedan.

När mordutredningen lades ner och förutredningsmaterialet blev tillgängligt dök det bland annat upp en Säpo-PM från april 1986, där en analysgrupp sammanställt de vittnesuppgifter som tyder på en eventuell övervakning.

I denna PM står bland annat: ”Dock är iakttagelserna av den karaktären att en övervakning inte kan uteslutas”, samt att ”det i vissa fall föreligger god samstämmighet mellan några observationer”. Vidare skriver man: ”Gruppen bedömer att det under perioden fram till den 27 februari inte kan uteslutas att det förkommit övervakning av Olof Palme. Analysen talar för att Olof Palme varit övervakad på eftermiddagen den 27 februari samt från det att han lämnade bostaden på kvällen den 28 februari fram till det att han mördades kl. 23.21.”

Som ni ser finns det fortfarande stora outredda frågor runt mordet på landets statsminister och utpekandet av Stig Engström som den sannolika mördaren. Ha detta i åtanke om ni har tänkt att se Netflix-serien om Skandiamannen.

Länk till vittnesprotokollen: http://www.itdemokrati.nu/page36.html