De borgliga partierna har börjat samla sig i Nato-frågan och alla fyra är nu för en anslutning. Det tror jag skulle vara förhastat. Inte för att Putin med största sannolikhet skulle reagera negativt på ett sådant steg, utan för de konsekvenser detta skulle kunna få med svenskt deltagande i konflikter utanför vårt närområde. Ta till exempel Syrien, där Natomedlemmen Turkiet nu blandat sig i leken och slår både mot IS och PKK.

Ett medlemskap innebär inte bara att vi får hjälp om vi blir attackerade utan att vi också ska skynda till våra allierades hjälp när så behövs. I fallet Turkiet har detta ännu inte blivit aktuellt, men övriga medlemmar har motvilligt fått acceptera attackerarna mot kurderna för att landet skulle upplåta sina baser för flyganfall mot IS.

Dessutom är paktens länder förpliktade att satsa minst två procent av sin BNP på försvaret, något som dock inte alla når upp till. För Sveriges del skulle det innebära en höjning av försvarsbudgeten med 75 procent eller i runda slängar 35 miljarder. Det vore förstås intressant att höra från förslagsställarna var dessa pengar skulle tas.

Men på sikt kommer försvarsanslagen förstås att höjas ändå, oavsett om vi står utanför eller innanför alliansen. Det kommer att bli nödvändigt om vi åtminstone ska kunna stå emot ett kuppanfall mot exempelvis Gotland.

Jag tror inte att Ryssland, precis som Sovjet under det kalla kriget, hyser minsta tvivel om vilka som är våra vänner. Den svenska alliansfriheten under efterkrigstiden var det väl inte många som trodde på, att det förekom ett mycket långtgående samarbete med USA och Nato var ju allmänt känt. Hur långtgående finns beskrivet i Mikael Holmströms bok Den dolda alliansen, där det bland annat berättas hur USA till och med tilläts uppföra fasta militära installationer på svenskt territorium. I slutet av sjuttiotalet deltog jag själv i en militärövning där svenska och amerikanska soldater övade tillsammans.

Nu sker detta öppet under fredsbevarande förtecken och det är väl inte ett alldeles orimligt antagande att saker sker även i det fördolda. Inte minst när det gäller ubåtsfrågan. Av strategiska skäl har Putin precis samma längtan till den svenska skärgården som Sovjet en gång. Det är därför som Nato behöver Sverige minst lika mycket som vi behöver dem och det är därför som ett formellt medlemskap i praktiken är onödigt. Dessutom för det med sig en massa annat som vi kanske inte vill ha. Nato är inte bara en stor och stark storebror som erbjuder sitt beskydd, han kräver också något tillbaka.