Utvecklingen i Europa tillsammans med flera andra händelser i nyhetsflödet har väckt min oro och fått mig att tänka på George Orwells dystopiska roman 1984 där världen behärskas av tre totalitära stater: Oceanien, Euroasien och Östasien. Dessa utkämpar ständiga krig och är växelvis allierade med en den ena och en den andra.

Det första som fick mig att höja på ögonbrynen var när den kinesiska flottan 2017 plötsligt dök upp i Östersjön för att samöva med Ryssland utanför Kaliningrad. Som enskild händelse behöver det inte betyda något annat än att det var ett traditionellt flottbesök, men det finns tyvärr andra tecken som gör det mer oroande.

När Ryssland fortsätter sin uppladdning runt Ukraina genom att flytta trupper till Belarus, hämtas dessa från det östra militärdistriktet vars främsta uppgift är att skydda den långa gränsen mot Kina. Enligt underrättelseuppgifter handlar det om de mest kvalificerade förbanden. Ryssarna är uppenbarligen helt övertygade om att det just nu inte föreligger något som helst hot från den allt mäktigare grannen.

Dessutom har det även meddelats att Ryssland och Kina sedan 2019 haft flera flottövningar tillsammans med Iran. Ryssland, Kina och Iran, de tre länder som enligt SÄPO utgör de största säkerhetshoten mot Sverige.

Vad har de då gemensamt? Inte mycket, förutom att de ser USA och västliga demokratier som sina främsta antagonister. Det handlar alltså om en intressegemenskap, där ideologi och religion saknar all betydelse: Mina fienders fiender är mina vänner!

Det sista, som ändå är det mest oroande, är att Vladimir Putin och Xi Jinping under februari månad kommer att träffas för att underteckna ett enligt kineserna ”avgörande dokument”. Förmodligen i slutet av månaden då vinter-OS i Peking är avslutat. Vad ett sådant dokument kan innehålla kan man förstås inte veta, men i värsta fall handlar det om att ta ytterligare ett steg i det militära och ekonomiska samarbetet.

Det skrämmande scenariot är alltså att två totalitära och mäktiga stater lierar sig mot USA och västliga demokratier. Den ena med en ansenlig vapenarsenal och ett stort våldskapital, den andra med stadigt växande ekonomiska muskler och ökande militär förmåga. Maktbalansen och allianserna som Orwell beskriver är då inte långt borta.

Det sägs ofta att våra demokratier hotas inifrån, men hotet mot demokratin är större än så.

Sällan har två världsledare passat varandra så väl.

Donald Trump har äntligen fått det yttre hot som tystat alla jobbiga frågor och rapporter om Rysslandskopplingar. Det är inte konstigt att han gör vad han kan för att elda på konflikten. Rådgivaren Steve Bannon, han som tror på ”krigets renande effekt”, lär också vara nöjd.

Förtvivlat försöker både försvars- och utrikesministern kyla av den glödande retoriken. Den ene en erfaren militär, väl medveten om krigets vanvett och den andre en lika erfaren företagsledare som våndas inför hotet om en raserad världsekonomi.

Kim Jong-Un kan inte heller vara missnöjd. Plötsligt har han fått en amerikansk president som hotar hans land med vedergällning och förstörelse av bibliska dimensioner. Hans bisarra världsbild har nu blivit till verklighet.

Jag ber för att denna Perfect Match inte utvecklar sig till en Perfect Storm.

Steve Bannon – mannen som vill riva ned allt

Under en tid har sociala mediers betydelse för Donald Trumps valseger och maktövertagande diskuterats. Bland annat har Facebook-grundaren Mark Zuckerberg lovat att se över de algoritmer som ger användarna mer av samma och därmed förstärker fenomenet med faktaresistenta ”åsiktsbubblor”.

Men problemet är större än så. Donald Trump tänker nämligen fortsätta att föra ut sitt budskap via Facebook och Twitter. Gärna i versaler och inte underbyggt på något annat sätt än ”what I have heard” eller ”many people says”. Skälet är förstås att han där slipper besvara journalisternas kritiska frågor.

I en video från en Facebook-konferens i april 2016 kan man höra Mark Zuckerberg beskriva en något naiv vision av en framtida värld som är ganska långt ifrån den vi nu kan se. Så här säger han bland annat:

”Istället för att bygga murar kan vi hjälpa människor att bygga broar. Istället för att splittra människor kan vi föra människor samman.”

Det verkar inte som Facebook-grundaren och Donald Trump riktigt delar agenda. Förmodligen känner sig Zuckerberg inte helt bekväm med att tillhandahålla The Donald en plattform där han ostört kan föra ut sina bisarra åsikter. Dessutom med ett innehåll som långsamt mal ner företagets stolta visioner till grus och aska. För nu handlar det inte längre om någon konspirationsteoretiserande redneck utan om USA’s president.

De flesta har nog slutat att häpna över Donald Trumps alla utspel. Utan överdrift kan man nog säga att han helt saknar sinne för proportioner. Hans liknelse av säkerhetstjänsten i sitt eget land med Nazi-Tyskland känns inte alldeles välfunnen. När det gäller hans förmodade vän och blivande kollega i Ryssland är dock jämförelsen inte särskilt långt borta.

För några dagar sedan såg jag den intressanta dokumentären ”Rysslands återkomst” på SVT. Den handlade om Putins tid vid makten och hur han långsamt förändrat sin politik i den riktning vi kan se idag. Där beskrevs bland annat hur västvärlden efter Sovjetimperiets fall misslyckats med att bidra till utvecklingen av en fungerande demokrati i landet.

Efter andra världskriget genomförde USA Marshall-planen för att återuppbygga upp ett förött Europa. Den främsta anledningen var att undvika att länderna utvecklades i en riktning som kunde innebära framtida konflikter. Man var helt enkelt rädd för att kommunister skulle ta makten även i Västeuropa.

Efter det kalla kriget var de gamla sovjetrepublikerna i Baltikum och Centraleuropa naturligtvis glada att slippa ur den ryska björnens klor och ställde mer än gärna upp på hjälparländernas krav på förändringar. Men i Ryssland gick det mesta snett, där fanns många som skodde sig när marknadskrafterna fick fritt spelrum och självklart blev många ryssar besvikna på den demokrati de längtat efter.

Men det finns en viktig skillnad i den här jämförelsen: Efter det kalla kriget var Ryssland fortfarande en suverän stat, vars ledning ännu hade fullt ansvar. Där fanns ingen ockupationsmakt som kontrollerade utvecklingen. Det stora landet i öster har hela tiden haft sitt öde i egna händer, så misslyckandet är först och främst deras eget.

Det hindrar inte att många ryssar burit på en känsla av förnedring. Under årtionden har man odlat en stormaktsidentitet och plötsligt en dag var allt borta. Ryssland var inte längre ett land att räkna med. De här känslorna har Putin skickligt exploaterat. Parallellerna till Donald Trumps ”Make America great again” är uppenbara.

Efter lite mer än halva (46:50) dokumentären ”Rysslands återkomst” kommer ett skrämmande exempel på hur den ryske ledaren talar till sina undersåtar. Om jag utgår från att översättningen är korrekt, så är detta vad han säger:

”Vi är ett vinnarfolk, det ligger i våra gener, i vår genetiska kod. Det ärvs från generation till generation. Jag vill fråga er: Kommer vi att segra?” Varpå det utbryter ett stormande bifall från folkmassan.

Det historiska parallellerna behöver inte kommenteras. Om någon ännu inte börjat oroa sig för utvecklingen, är det nog dags att göra det nu.

http://www.svtplay.se/video/11575090/rysslands-aterkomst/dokument-utifran-rysslands-aterkomst-rysslands-aterkomst

Rubriken är inte bara titeln på en omtalad fransk-kanadensisk film från åttioalet, utan kanske också den verklighet vi just nu bevittnar. Den politiska utvecklingen är ett av symptomen på de gigantiska svårigheter som USA står inför.

Landets största problem är det enorma underskottet i handelsbalansen, man konsumerar helt enkelt över sina resurser. Under augusti var USA:s samlade underskott drygt 40 miljarder dollar. The Donalds recept är då att riva upp ingångna handelavtal och införa skyddstullar. Han har också aviserat infrastruktursatsningar för att få igång ekonomin. Det kan ju fungera ett tag, men om man inte har en exportindustri som kan leverera ett överskott tar pengarna snart slut.

Förlorarna är som alltid landets alla anställda som återigen kommer se sina förhoppningar om ett bra liv slagna i spillror. Varje ny kris är en anpassning till verkligheten och om den nedåtgående spiralen inte vänder kommer man fortsätta att landa på en lägre och lägre nivå.

Utvecklingen är mycket oroande, inte minst i vår del av världen. Trump och Putin har redan pratats vid på telefon och kommit överens om att träffas så fort tillfälle ges. Då är det mycket troligt att sanktionerna lyfts och annekteringen av Krim i praktiken accepteras som ett faktum. Därmed ligger vägen öppen för Putin att fortsätta på den inslagna vägen.