Ordfaktoriet

– endast som vittne är människan till

A perfect match

0

Kim Jong-Trump 2Sällan har två världsledare passat varandra så väl.

Donald Trump har äntligen fått det yttre hot som tystat alla jobbiga frågor och rapporter om Rysslandskopplingar. Det är inte konstigt att han gör vad han kan för att elda på konflikten. Rådgivaren Steve Bannon, han som tror på ”krigets renande effekt”, lär också vara nöjd.

Förtvivlat försöker både försvars- och utrikesministern kyla av den glödande retoriken. Den ene en erfaren militär, väl medveten om krigets vanvett och den andre en lika erfaren företagsledare som våndas inför hotet om en raserad världsekonomi.

Kim Jong-Un kan inte heller vara missnöjd. Plötsligt har han fått en amerikansk president som hotar hans land med vedergällning och förstörelse av bibliska dimensioner. Hans bisarra världsbild har nu blivit till verklighet.

Jag ber för att denna Perfect Match inte utvecklar sig till en Perfect Storm.

Steve Bannon – mannen som vill riva ned allt

Inuti det sociala nätverket

0

Efter en dryg månad som Facebook-användare var det förstås hög tid att se filmen The Social Network. Som de flesta säkert vet beskriver den turerna kring tillblivelsen av FB och de konflikterna som uppstod när fler ville vara med i dansen runt guldkalven. Man kan väl lugnt säga att det inte var någon snygg historia.

I filmen framställs Mark Zuckerberg som en tvångsmässig sanningssägare och en total katastrof i sociala sammanhang. För en utomstående är det förstås omöjligt att säga vad som är verklighet och vad som är fiktion i filmen. Jag avstår därför från att anlägga något diagnosperspektiv på honom, det är alldeles för enkelt.

Det kan tyckas paradoxalt att mannen bakom världen största sociala media är fullkomligt hopplös i mellanmänskliga kontakter. Men förmodligen var det en förutsättning för att Facebook överhuvudtaget skulle bli till. Det var helt enkelt ett sätt för honom att göra det sociala spelet mera begripligt.

Framgångssagor med verklighetsbakgrund har på film en tendens att bli alltför redovisande. Några mindre lyckade svenska exempel är filmerna om Monica Z och Cornelis. Väljer man att göra ett renodlat drama så måste innehållet underordnas formen, annars får man göra en dramadokumentär eller en ren dokumentär istället.

Skildringen av Zuckerberg kanske inte är helt sann, men dramat fungerar i alla fall. Det som i stället irriterade mig var på vilket sätt alla mer eller mindre namnlösa unga kvinnor gestaltades. De framställs som en flock bekymmerslösa groupies som bara är intresserade av Zuckerberg och hans vänners idolstatus och pekuniära framgångar, tjejer som är beredda att gå långt för en plats i solen.

Den enda som balanserar den stereotypa framställningen är en ung kvinna vid namn Erica Albright som spelas av Rooney Mara, som också gjorde feministikonen Lisbeth Salander i David Finchers The Girl With the Dragon Tatoo. I The Social Network är hon den enda kvinnan runt Mark Zuckerberg med både integritet och moralisk kompass.

Filmen inleds med en fullkomligt havererad dejt mellan henne och Zuckerberg. I sin besvikelse hämnas han sedan på henne i sin blogg, vilket förstås inte förbättrar hans chanser att reparera det som gått sönder.

I filmens avslutning sitter Mark framför sin laptop. Han har hittat Ericas Facebook-sida, hon är nu en av miljoner användare. Efter en stunds tvekan skickar han sin vänförfrågan och sitter sedan kvar för att invänta svaret.

Han sitter där i det blå ljuset från skärmen och ser på bilden av henne. Han laddar sidan om och om igen för att se hennes svar och där slutar filmen.

I verkligheten blev Mark och Erica aldrig vänner på Facebook. Hon är där, men av förklarliga skäl inte under eget namn.

På savannen

0

 

Lejon och lejoninna

i solgasset

på savannen

 

(vi räknade bromsbetten)

 

 

What happened on Ljustero?

0

En dryg vecka har passerat sedan det fruktansvärda terrordådet på Drottninggatan och nu analyseras för fullt hur olika samhällsfunktioner klarat den svåra prövningen. Många rosor har delats ut, bland annat till polisen. Själv var jag tack och lov inte i närheten av händelserna och följde precis som de flesta andra skeendet via medias alla live-sändningar.

Som en god samhällsmedborgare hade jag för en tid sedan också laddat ner appen ”Krisinformation” från Myndigheten samhällsskydd och beredskap, MSB. Den borde väl vara en pålitlig källa vid en sådan här allvarlig händelse. Speciellt när media lägger ut precis allt som kommer in till redaktionen och för säkerhet förser den obekräftade informationen med prefixet ”uppgifter”. MSB ger medborgarna rådet att inte sprida rykten och osäkra uppgifter, men det gäller tydligen inte media.

Behovet av pålitlig krisinformation är alltså stort. Tyvärr lyckades MSB inte särskilt bra med sin viktiga uppgift. Det första meddelandet kom 19.34 och det gällde den eftersökta mannen som sedermera visade sig vara identisk med gärningsmannen. Detta var drygt en och en halv timme efter polisens presskonferens där man visade bilden av honom.

Dessutom fanns i meddelandet en karta med en blå markering som förmodligen skulle ge en platsbestämning till händelsen. Problemet var bara att markeringen var placerad vid Järkvissle, sex mil nordväst om Sundsvall.

Någon ytterligare information om vad som hänt fanns inte i det meddelandet. Det kom först en minut senare med rubriken ”Myndigheterna om händelserna i Stockholm”. Det innehöll en kort beskrivning av vad som hänt och lite råd om hur man som medborgare skulle förhålla sig i en akut situation som det inträffade.

Det är alltså fyra och en halv timme efter lastbilens framfart på Drottninggatan och långt efter att människor slutat springa i panik på olika håll i stan på grund av påstådda skottlossningar. Även detta meddelande innehöll en platsbestämning och den här gången lyckades man få markeringen lite närmare Drottninggatan. Nyttan var dock begränsad eftersom den blå markeringen täckte halva innerstan. Någon möjlighet att zooma in kartbilden fanns inte.

Två minuter senare kom en engelsk version av samma meddelande, men nu hade kartmarkeringen flyttat ut i skärgården strax söder om Ljusterö.

I dagens snabba medierapportering, så snabb att redaktionerna inte längre hinner eller bryr sig om att kontrollera alla uppgifter, är vikten av relevant, korrekt och någorlunda aktuell information obestridlig. Men var ska man hitta den? Ja, inte hos MSB i alla fall.

 

En gudabenådad berättare

0

”Molin hade lärt sig skrädderiet i Jörn.
Men det han sydde vart icke bra.”

Två korta rader som på ett lysande vis sammanfattar en människas tillkortakommande. Jag har burit dem med mig ända sedan jag läste dem för första gången. Raderna är inledningen till Torgny Lindgrens berättelse Skräddar Molin som ingår i novellsamlingen Merhabs skönhet från 1983.

Egentligen ville Molin sy jacketter och bonjourer, men dessa var det ingen som ville ha för de satt så illa. Istället sydde han blåkläder och så småningom bonader med bibelcitat, som han sedan sålde i trakten.

Trots att marknaden ganska snart var mättat, kunde Molin fortsätta sälja sina alster. Han var fortfarande en usel skräddare, men hos folket i stugorna ändå en välkommen besökare. Precis som Torgny Lindgren, var han nämligen en gudabenådad berättare.