Ordfaktoriet

– endast som vittne är människan till

Månadsarkiv: juli 2015

Breaking News: Ryske tsaren spionerar på Sverige

1

I nyhetsmedia är sommaren alltid torr, vilket förmodligen är det verkliga skälet till ett plötsligt uppflammande skov av ubåtsfrossa. Ett dykarteam hade hittat en rysk miniubåt som förlist på svenska vatten.

Genast var spekulationerna i full gång: Ett hemligt uppdrag som gått snett, döda besättningsmän och ondskefulla försåtmineringar. Men precis som det brukar landade alltihopa i en riktig antiklimax. Nog var ubåten rysk och visst hittades den på svenskt vatten. Men den var inte utsänd av Vladimir Putin utan av Tsar Nikolaj II, som bekant blev arkebuserad av bolsjevikerna i juli 1918.

Redan efter några timmar blir sanningen känd och den sensationella nyheten har reducerats till ett ovanligt intressant vrakfynd. Det hela var ganska pinsamt för Expressen och ett dygn senare försöker man lägga skulden på dykföretaget, som säkert hade sin egen agenda. Men man borde nog rannsaka sig själva i den här i historien. Uppenbarligen hade det räckt med några telefonsamtal till rätt personer för att nyheten skulle hitta sin rätta dignitet. Gammalt hederligt journalistarbete alltså.

Men tidningen kunde inte motstå frestelsen och presenterade nyheten innan jobbet var gjort.

Förmodligen handlar det om den nya tidens nyhetsdramaturgi, dessa livesändningar som ska ge sken av en händelseutveckling även om det inte händer ett förbannat dugg. Där har man tydligen inte tid med någon kritisk journalistik. Då kan också en fritidsfiskande pensionär förvandlas till spetznasagent och ett vrak från 1916 till en toppmodern spionubåt på uppdrag i svenska vatten.

Det är naturligtvis allvarligt att tidningens journalister så här enkelt kan manipuleras till att bli nyttiga idioter. Den här gången, enligt Expressens egna uppgifter, av ett dykföretag på fallrepet. Nästa gång kan någon helt annan dra i trådarna.

Bäckström inkarnerad

0

Läste en intervju i Expressen med Leif GW Persson och såg framför mig hans egen romanfigur Evert Bäckström inkarnerad. Maken till dryg framtoning har jag inte mött på länge. I en gul öronlappsfåtölj och i en alldeles ny rökrock sitter Leif GW framför en vägg med porträtt av sig själv.

I intervjun framgår också att han är bekymrad över att hans Rolex har stannat, men tillägger för säkerhets skull att han minsann har betalat den själv. Tydligen skäms arbetargrabben lite grann över sina framgångsattribut.

Priset tar ändå hans förminskande omdöme om kulturministern Alice Bah Kuhnke som han tycker pratar och tänker som ett barn. En uttalande som passat väl i hans alter ego Bäckströms mun.

GW har ju för vana att idiotförklara misshagliga personer i sin omgivning. Därför vill jag gärna återge ett tillfälle där han för mig framstod som idioten. Ni som följt min sidoblogg Skolfaktoriet känner kanske igen den här skildringen och jag hoppas ni har överseende med att jag upprepar mig.

Det jag tänker berätta handlar om ett avsnitt i programserien Sommarmord som gick i SVT för några år sedan. Avsnittet tog upp ett mycket uppmärksammat kvinnomord som för 45 år sedan inträffade i min hemstad Södertälje. Trots att det var länge sedan var jag ändå så pass gammal att jag minns vad som skrevs om det i tidningen. Eftersom jag varje dag också passerar mordplatsen på väg till jobbet så har jag egentligen aldrig glömt bort det.

Det var den mördade kvinnans make som greps och åtalades för mordet, men efter en tumultartad och oavslutad rättegång släpptes han fri och 1995 preskriberades fallet. Leif GW hade nu tagit på sig uppgiften att genom en rekonstruktion bevisa att mannen verkligen var oskyldig, vilket många betvivlat trots det nedlagda åtalet.

Mannens alibi byggde på hur lång tid en eventuell promenad från stadens centrala delar upp till en skola hade tagit. Programmet följde en given dramaturgi där man redogjorde för kända fakta, besökte viktiga platser, presenterade åklagarens hypotes och till slut genomförde en rekonstruerad promenad som skulle ta död på alla spekulationer.

Av kända skäl var det inte GW själv som skulle genomföra promenaden. Uppgiften lades istället på en betydligt yngre och rörligare medarbetare, medan GW väntade på skolgården. När den unga medarbetaren äntligen dök upp kunde GW konstatera hon är där ”på minuten” vilket enligt honom ”är nästan för bra för att vara sant”.

Problemet var bara att GW väntade vid helt fel skola och att rekonstruktionen av den eventuella promenaden därmed saknade all relevans för att bevisa mannens oskuld. Promenaden borde istället ha gått till en skola en bit därifrån. Man hade helt enkelt gjort en dålig research. Vid tiden för mordet hade nämligen skolan där den misstänkte mannen gick sin kvällskurs ett namn som var snarlikt namnet på skolan där GW satt och väntade. Namnet hade ändrats för att ingen sammanblandning skulle ske.

Jag tyckte det hela var ganska uppseendeväckande och mejlade därför redaktionen för att informera om fadäsen. Jag vet inte vad jag förväntade mig, men något svar fick jag aldrig och därvid lät jag det vara, tyvärr. Med tanke på de nedsättande invektiv GW själv brukar använda om undermåligt polisarbete borde han kanske behövt att bli påmind om sin egen dödlighet. En sådan miss skulle inte ens Evert Bäckström ha gjort.