För lite drygt 25 år sedan hade jag förmånen att lyssna till en uppläsning med Tomas Tranströmer på Nordens Folkhögskola Biskops-Arnö. En vän hade ringt och berättat att han skulle komma.

Det kändes självklart att sätta sig i bilen och köra de nio milen. Han hade precis utkommit med diktsamlingen För levande och döda, men jag visste inte då att tillfället var unikt. Ett år senare skulle han drabbas av stroke.

En folksamling väntade utanför det gamla Biskopsköket där uppläsningen skulle ske. Höstkvällen var ljum och samtalen lågmälda, att det vilade en stämning av andakt kan möjligen vara en efterkonstruktion, men det var så jag minns det.

Där stod också Tomas Tranströmer och hälsade ödmjukt på alla som kom. Jag vet inte vad jag hade väntat mig, men det kändes svårt att ta in att det var denne vänlige man som ansågs som en av världens främsta poeter. Han var ju alldeles vanlig.

Folk började röra sig inåt, jag och min vän följde strömmen och bänkade oss vid ett av de stadiga träborden. Efter en kort stund kom också Tranströmer in. Han satte sig på en stol och började läsa, rakt och enkelt, helt väsensskilt från många av dagens manierade poeter.

Jag kan säga att jag hade ingen som helst relation till Tomas Tranströmer innan jag själv började intressera mig för poesi i början av åttiotalet. Möjligen hade jag hört hans namn, men mer var det inte. Kanske inte så konstigt, för länge var hans stjärna inte självklar i det lilla Sverige.

Tidigt översattes Tranströmer till en mängd andra språk, men trots ett allt större internationellt erkännande var hans storhet här hemma länge omdiskuterad. I den överpolitiserade och vänsterdominerade kulturdebatten fanns de som ansåg att han var socialt frånvänd, för mycket poetisk och för lite politisk. Jag avstår från att nämna några namn, de var precis som vi alla är fångar i sin tid.

Men Tranströmer var långt ifrån opolitisk, problemet var väl bara att han stod upp för de som tystats av de kommunistiska makthavarna i Östeuropa. Han gjorde flera resor österut för att knyta kontakter och stödja författare som hade svårt att få sina verk utgivna. En del översättningar av hans egna dikter var också omöjliga att trycka. I ett brev till sin amerikanske vän och poetkollega Robert Bly utbrister han: Så äntligen betraktas jag som en farlig politisk poet!

Under en resa till Baltikum skrev han dikten Till vänner bakom en gräns. Den tillägnade han sina författarvänner på andra sidan Östersjön.

 

Till vänner bakom en gräns

I

Jag skrev så kargt till er. Men det jag inte fick skriva
svällde och svällde som ett gammaldags luftskepp
och gled bort till sist genom natthimlen.

II

Nu är brevet hos censorn. Han tänder sin lampa.
I skenet flyger mina ord upp som apor på ett galler
ruskar till, blir still, och visar tänderna!

III

Läs mellan raderna. Vi ska träffas om 200 år
då mikrofonerna i hotellets väggar är glömda
och äntligen får sova, bli ortoceratiter

 

Men Tranströmers politiska engagemang är inte daterat till en tid då Europa var delat. Jag tycker han står för en politisk humanism, fri från ideologiska tvångströjor. Därmed kommer han också fortsätta att vara aktuell. Det visar bland annat den långa dikten Guldstekel som avslutar diktsamlingen För levande och döda. Den fick också avsluta hans uppläsning på Biskops-Arnö den där septemberkvällen 1989.

 

Ur Guldstekel, 1989

– – – – –

Den störste fanatikern är den störste tvivlaren. Han vet det inte.
Han är en pakt mellan två
där den ene skall vara synlig till hundra procent och den andre osynlig
Vad jag avskyr uttrycket ”till hundra procent”!

De som inte kan vistas någonannanstans än på sin framsida
de som aldrig är tankspridda
de som aldrig öppnar fel dörr och får se en skymt av Den Oidentifierade –
gå förbi dem!

– – – – –