Ordfaktoriet

– endast som vittne är människan till

Godhetens gränser

0

Var med några vänner på teater i helgen. Humorgruppen Grotesco gav sin uppmärksammade föreställning En Näradödenrevy på Scalateatern. På vägen dit hade vi passerat flyktingmottagarnas tält utanför Centralstationen och längre bort på Vasagatan några romska tiggare som satt invirade i sina täcken. Som så många andra gav jag inget, inte den här gången heller.

Teaterföreställningen var mycket underhållande och innehöll det mesta från parodi på pretentiös institutionsteater till helt utflippad slapstick. Det som överraskade mig var dock med vilken udd de också kunde göra mångbottnad och intelligent satir. Det är speciellt en scen som vägrat lämna mig:

Ett vänsterintellektuellt Södermalmspar förbereder sig för att ta emot sin dotter som ska presentera sin nya pojkvän. Vi förstår att detta är två medvetna människor med alla de rätta värderingarna och som gärna ger till stadsmissionen och är medlemmar i Amnesty.

När dottern till slut dyker upp visar det sig att den nya pojkvännen Valery är en romsk tiggare, vilket naturligtvis ställer till problem för Södermalmsparet. Till råga på allt har dottern och Valery bestämt sig för att flytta ihop, de ska flytta hem till honom.

Föräldraparet blir förstås förskräckta, de har svårt att se sin dotter bo under en presenning. De erbjuder dem därför att flytta in i den stora lägenheten, vilket de genast tackar ja till. Vad föräldrarna inte förstår är att de samtidigt bjudit in hela Valerys familj som strax väller in genom dörren. Detta blir för mycket för pappan som nu vill kasta ut allihop.

Som avslutning står alla tiggare uppradade vid scenkanten och sjunger en sång som för tankarna till Hasse & Tages legendariska nummer Vara riktig svensk ur revyn Gula Hund. Men den här gången är udden riktad direkt mot publiken och det är omöjligt att undvika de romska tiggarnas anklagande blickar, åtminstone för oss på de första bänkraderna.

Jag tror att scenen griper tag eftersom den också är en allegori, där lägenheten är Sverige och föräldrarna alla vi någorlunda lyckade svenskar. Vi som lever livets goda och dövar våra samveten med manifestationer och insamlingar. Men vad är vi egentligen beredda att ge upp för att hjälpa människor som inte haft samma tur som vi? Inte särskilt mycket, är nog svaret. Inte särskilt mycket.

När föreställningen är slut dröjer vi en stund utanför teatern. Alla verkar nöjda med kvällen, men det är något som skaver –

Vi står där på trottoaren och diskuterar en teaterupplevelse, medan människors tillvaro några kvarter bort handlar om ren överlevnad. Visst har vi sett det när vi varit utomlands, men då har vi kunnat resa hem och låta bilderna sjunka undan. Nu möter vi det varje dag på gator och torg. Kanske börjar vi långsamt ta in att vårt fina och någorlunda jämlika samhälle inte varit något annat än en chimär. Världens elände har hela tiden funnits därute, vi har bara sluppit se det.

Vi skiljs åt och några av oss slår följe mot stationen. Novemberkvällen är råkall och när vi passerar de romska tiggarna har de börjat förbereda sig för natten.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s