Dagen efter att extravalet utlysts såg jag en intervju med Stefan Löfvén på Aktuellt. Tre gånger fick han frågan: ”Kan du se något du borde gjort annorlunda, som hade öppnat för ett samarbete?”

Eftersom han inte gav något svar, utan gång efter annan upprepade allt som Alliansen gjort fel, får man väl utgå från att han är helt nöjd med hur han hanterat regeringsfrågan. Han ångrar inget nu, men får kanske anledning att göra det om tre månader. Det är långt ifrån säkert att de rödgröna tjänar på den här manövern.

Själv trodde jag att hans bakgrund i en förhandlingskultur skulle vara en tillgång i det alltmer komplicerade politiska landskapet. Så var det uppenbarligen inte.

Eftersom han inte gjort jobbet vid regeringsbildningen hamnade han en i situation där majoriteten röstade ner hans budget och då är det förstås omöjligt att fortsätta som statsminister. Han har bundit upp sig vid ett samarbete med Miljöpartiet och stöd från Vänstern och det verkar som att han också tänker gå in i valrörelsen med den packningen på ryggen, vilket säkert oroar en del socialdemokrater.

Det som ställde till det för honom var givetvis Sverigedemokraternas ultimativa krav på inflytande över invandringspolitiken. Den vikarierande partiledaren verkar vara mer av en slugger och järnrörspolitiker än den salongsfähiga Åkesson. Förhoppningsvis kan det stöta bort en del av partiets nytillkomna väljare.

När en statsminister står inför ett sådant misstroende som Löfvén borde väl det riktiga tillvägagångssättet vara att lämna in sin avskedsansökan så att talmannen kan ge uppdraget till en ny regeringsbildare. Det hade med stor säkerhet blivit Moderaterna och Allianspartierna, som då skulle bli tvungna att lita till SD’s passiva stöd, precis som under den gångna mandatperioden.

Det hade naturligtvis varit ett stort nederlag för socialdemokraterna, men det är trots allt ett faktum att en majoritet av Sveriges riksdag röstat för en borgerlig budget. Vilket innebär att det är den som ska genomföras och det kan givetvis inte en rödgrön regering göra.

Om den uppkomna situationen hanterats på det sätt hade det också funnits tid till förhandlingar om kommande budgetar, vilket skulle beröva SD möjligheten att obstruera på samma sätt i framtiden. Då skulle socialdemokraterna förstås varit tvungna att vänta ytterligare fyra år innan de fick en ny chans att återta den formella makten. Det tycker jag hade varit att ta ansvar, vilket Löfvén påstår att han gör.

Som en förorättad tonåring väljer Stefan Löfvén istället att utlysa extraval. Jag är ledsen, men något statsministerämne ser jag inte i honom längre.