Var bjuden på fest i helgen. Det händer ibland. Den här gången var anknytningen på min frus sida och jag skulle säkert inte känna en människa. Men döm om min förvåning när värden sträcker fram sin hand och säger mitt namn.

Jag kände genast igen honom. För tjugofem år sedan var jag hans klassföreståndare på högstadiet. Nu var han en medelålders familjefar och det var på inflyttningsfest i familjens nya hus vi var bjudna.

– Minns du ”Lärben”, den där texten du läste för oss, frågade han. Visst mindes jag den, men inte att jag hade läst den för klassen.

Tankarna for genom huvudet. Ett kvarts sekel senare minns alltså denne sedan länge vuxne man en text som jag läste för hans klass, förmodligen under ett stulet ögonblick då vi enligt schemat borde gjort någonting annat. Vad mer kommer han ihåg och vad kommer han inte ihåg?

Jag har mött och samtalat med gamla elever förut. Ingen har någonsin sagt något om vad de lärde sig. Det har alltid handlat om andra saker. Något som berört dem på ett känslomässigt plan.

Plötsligt känns ansvaret alltför stort. Vilka fler minnen kommer att finnas kvar av min lärargärning?

Av en pensionerad kollega fick jag en gång en dikt av Alf Henriksson, som blir en lämplig avslutning på det här inlägget. Texten om Lärben hittar du här.

Gamla människan

Gamla människan minns ibland vad läraren sa
för sjuttio år sen i skolan; hans avlägsna ord
har satt märke i gamla människans liv och i andra hand
satt spår hos gamla människans barn och kanhända hans barnbarn
vilka aldrig hört talas om läraren alls, och om tusen år
kan alltjämt ett oanat intryck bestå från en flyktig stund
i en längesen avliden småskoleklass där en förmiddags sol
linjerade strimmor av ljus genom luftens damm
från lantliga innanfönster.

Alf Henriksson (1905-1995)