Med anledning av den stundande påskhelgen bildgooglade jag ”golgatavandringen” på min dator.  I raden av foton från religiösa skådespel och målningar där Jesus släpar sitt kors längs Via Dolorosa dök ett par till synes främmande fåglar upp: Två spelare från Södertälje Sportklubb.

Det kan ju tyckas konstigt, men inte för oss som följer laget. Vi vet ju precis vad det handlar om. För inga supportrar i Sveriges avlånga land är lidandet större. Bilden är från 2009 då läget i Elitserien var riktigt dåligt. Det var väl ingen som trodde att det kunde bli sämre. Men det blev det…

Laget är nu på väg att spela sig ur andradivisionen. I skrivandets stund är inget ännu definitivt, men för att undvika nedflyttning krävs ett mirakel i nivå med Uppståndelsen.

På sociala medier och i tidningarnas kommentarsfält uttrycker supportrarna sin förtvivlan och uppgivenhet. En kompis till mig berättade att han varje kväll bad till Gud att ge honom ett nytt lag, men varje morgon vaknade han som SSK-are igen.

För den som redan i unga år fått S-et ristat i sitt hjärta är det naturligtvis omöjligt att börja hålla på ett annat lag. När jag för en tid sedan städade ur mitt föräldrahem hittade jag en del spår från min egen barndom. Bland annat teckningar, många föreställande ishockeyspelare och alla med det signifikanta S-et på bröstet.

Men nu har stjärnglansen falnat. Min barndoms lag kommer att spela sina bortamatcher i obemärkta hålor som Åkers Styckebruk och Tierp. Vägen tillbaka känns oändligt lång.

Länge har filmen V for Vendetta från 2005 stått på min lista och nu i helgen tog jag mig äntligen tid. Det var inget jag ångrade. Precis som all god science fiction, jag tror man kan kalla den det, ger den spegling av vår egen tid och vart vi skulle kunna vara på väg.

Filmen bygger på en serieroman med samma namn och utspelar sig i en inte alltför avlägsen framtid där den gamla ordningen raserats. Amerikanska kontinenten är söndersliten av inbördeskrig och i Storbritannien styr den fascistiska Nordmannaelden, som tagit sin legitimitet genom att etablera lag och ordning. Det innebär bland annat förtryck av oliktänkande och etniska och sexuella minoriteter.

När huvudpersonen Evey (Natalie Portman) trotsar det allmänna utegångsförbudet som råder nattetid stoppas hon av maktens hantlangare. De utsätter henne för ett våldtäktsförsök, men avbryts hastigt och brutalt av en maskerad främling som kallar sig V.

Filmen är rik på litterära och historiska referenser och kärlekshistorien mellan V och Evey kan vara hämtad från berättelsen om Skönheten och odjuret eller varför inte Fantomen på Operan. Precis som Fantomen bär V sin mask för att dölja sitt svårt brända och vanställda ansikte.

Skadorna har han fått under tiden han suttit inspärrad på koncentrationslägret Larkhill, där man utförde medicinska experiment fångarna. Det är också skälet till att han bestämt sig för att hämnas sina plågoandar. En efter en möter de sitt omilda öde, men V nöjer sig inte med det. Inspirerad av historiska händelser planerar han för en grand final som till slut ska välta regimen över ända.

Masken V bär föreställer Guy Fawkes, en katolsk upprorsman som avrättades i början 1600-talet och fortfarande är en levande gestalt i brittisk tradition. Genom att stapla 36 kruttunnor under det brittiska överhuset, hade Fawkes förberett ett spektakulärt terrordåd som skulle bli inledningen på ett omfattande uppror mot kungamakten och därmed göra slut på förtrycket av landets katoliker.

Maskens utformning etablerades i serieromanen av Alan Moore och David Lloyd och från filmen har den sedan blivit reproducerad och spridd som ett slags protest- och upprorssymbol. Bland annat används den av hacker-aktivisterna Anonymous när de framför sina budskap på nätet.

När Anonymous nu meddelat att man ska rikta sina hacker-angrepp mot de religiösa fanatikerna och terroristerna i IS och Al-Qaida gör man det alltså bakom masker föreställande en annan religiös terrorist, nämligen Guy Fawkes. Jag undrar hur medvetna de är om den historiska kopplingen och ironin.

Nördarna mot mördarna

Var bjuden på fest i helgen. Det händer ibland. Den här gången var anknytningen på min frus sida och jag skulle säkert inte känna en människa. Men döm om min förvåning när värden sträcker fram sin hand och säger mitt namn.

Jag kände genast igen honom. För tjugofem år sedan var jag hans klassföreståndare på högstadiet. Nu var han en medelålders familjefar och det var på inflyttningsfest i familjens nya hus vi var bjudna.

– Minns du ”Lärben”, den där texten du läste för oss, frågade han. Visst mindes jag den, men inte att jag hade läst den för klassen.

Tankarna for genom huvudet. Ett kvarts sekel senare minns alltså denne sedan länge vuxne man en text som jag läste för hans klass, förmodligen under ett stulet ögonblick då vi enligt schemat borde gjort någonting annat. Vad mer kommer han ihåg och vad kommer han inte ihåg?

Jag har mött och samtalat med gamla elever förut. Ingen har någonsin sagt något om vad de lärde sig. Det har alltid handlat om andra saker. Något som berört dem på ett känslomässigt plan.

Plötsligt känns ansvaret alltför stort. Vilka fler minnen kommer att finnas kvar av min lärargärning?

Av en pensionerad kollega fick jag en gång en dikt av Alf Henriksson, som blir en lämplig avslutning på det här inlägget. Texten om Lärben hittar du här.

Gamla människan

Gamla människan minns ibland vad läraren sa
för sjuttio år sen i skolan; hans avlägsna ord
har satt märke i gamla människans liv och i andra hand
satt spår hos gamla människans barn och kanhända hans barnbarn
vilka aldrig hört talas om läraren alls, och om tusen år
kan alltjämt ett oanat intryck bestå från en flyktig stund
i en längesen avliden småskoleklass där en förmiddags sol
linjerade strimmor av ljus genom luftens damm
från lantliga innanfönster.

Alf Henriksson (1905-1995)