Med anledning av den stundande påskhelgen bildgooglade jag ”golgatavandringen” på min dator.  I raden av foton från religiösa skådespel och målningar där Jesus släpar sitt kors längs Via Dolorosa dök ett par till synes främmande fåglar upp: Två spelare från Södertälje Sportklubb.

Det kan ju tyckas konstigt, men inte för oss som följer laget. Vi vet ju precis vad det handlar om. För inga supportrar i Sveriges avlånga land är lidandet större. Bilden är från 2009 då läget i Elitserien var riktigt dåligt. Det var väl ingen som trodde att det kunde bli sämre. Men det blev det…

Laget är nu på väg att spela sig ur andradivisionen. I skrivandets stund är inget ännu definitivt, men för att undvika nedflyttning krävs ett mirakel i nivå med Uppståndelsen.

På sociala medier och i tidningarnas kommentarsfält uttrycker supportrarna sin förtvivlan och uppgivenhet. En kompis till mig berättade att han varje kväll bad till Gud att ge honom ett nytt lag, men varje morgon vaknade han som SSK-are igen.

För den som redan i unga år fått S-et ristat i sitt hjärta är det naturligtvis omöjligt att börja hålla på ett annat lag. När jag för en tid sedan städade ur mitt föräldrahem hittade jag en del spår från min egen barndom. Bland annat teckningar, många föreställande ishockeyspelare och alla med det signifikanta S-et på bröstet.

Men nu har stjärnglansen falnat. Min barndoms lag kommer att spela sina bortamatcher i obemärkta hålor som Åkers Styckebruk och Tierp. Vägen tillbaka känns oändligt lång.