Ordfaktoriet

– endast som vittne är människan till

Uppväckt ur gömmorna

0

 

Lärben

Länge hade jag anat hur det var fatt. Mitt behov av njök hade blivit allt större. Men jag hade faktiskt levt en stor del av mitt liv innan sanningen stod klar:
Jag var en lärb.
En lärb.
Jag smakade på ordet: lläärrb, lläärrb. Det är ett skönt ord.

När man väl accepterat att man är en lärb, då måste man också leva som en sådan. Men det är svårt; en lärb kan bara få njök av en annan lärb och de är så svåra att upptäcka. Många lärbar vågar inte tala om vad de saknar. De har tröttnat på att höra: ”Njök? Vad är det för larv?

Det gör mig så ont, för jag tror att egentligen är vi många, många. Kanske bor det en lärb i alla. Tänk om man kunde få njök hos alla man möter och sedan ge njök tillbaka.

Nu är det inte så. Vi lärbar går förbi varandra. Jag har till och med hört att det finns de som tar sina liv av onjök. Vilket sorgligt öde!

Men jag har också hört att det händer
att lärbar möts.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s