Ordfaktoriet

– endast som vittne är människan till

Möte med en mördare

0

”En värld utan fakta är en värld utan sanning och tillit”
Maria Ressa
journalist och vinnare av Nobels fredspris 2021

Mordet på Olof Palme är utan jämförelse den viktigaste händelsen i svensk nutidshistoria och det är djupt otillfredsställande att brottet fortfarande är ouppklarat. För den som följt utredningen från början framstår det som uppenbart att man varit mer intresserade av att hitta en lösning än att finna sanningen. En bättre jordmån för konspirationsteorier är svårt att tänka sig.

Ni känner säkert igen bilden av hur mordet gick till: Olof och Lisbet promenerar Sveavägen söderut och vid Dekorimas hörn kliver en mörkklädd man upp bakom dem. Han skjuter Olof, skottskadar Lisbet och flyr in på Tunnelgatan.

Men detta är inte den fullständiga och korrekta beskrivningen av vad som hände. Här saknas en viktig bit av händelsekedjan, något som bekräftas i flera vittnesmål. Lisbet Palme har dock aldrig sagt något om det, inget som finns dokumenterat i alla fall.

Av de förhör som finns tillgängliga går det att få ihop ett sammanhängande scenario på följande vis, utan att utesluta något av de viktigaste vittnesmålen:

Paret Palme och Mårten med flickvän lämnar biografen bland de sista besökarna och går en bit åt höger för att inte stå mitt bland folk utanför biografen. De stannar utanför bokhandeln som finns där och diskuterar om de ska fortsätta kvällen tillsammans över en kopp te.

Under samtalet ser Mårten en man som står lite närmare Grand och iakttar hans far. Mårten försöker få ögonkontakt, men mannen är helt fokuserad på Olof. När mannen upptäcker att han observeras av Mårten vänder han sig mot det nedsläckta skyltfönstret, något Mårten upplever som märkligt.

Familjen Palme bestämmer sig för att skiljas åt, veckan har varit lång, både Lisbet och flickvännen är ganska trötta. När Mårten och flickvännen gått en bit vänder sig Mårten om och ser hur mannen vid skyltfönstret på avstånd följer efter hans föräldrar. Det är sista gången han ser sin far i livet.

Vid Adolf Fredriks kyrka passerar Olof och Lisbet ett gatukök där de observeras av korvhandlaren Ljubisa N, som också ser mannen som följer efter dem. I nästa korsning bestämmer sig paret Palme att byta sida för att Lisbet vill titta i skyltfönstret till den klädbutik som finns där. Eftersom de bara stannar framför skyltfönstret i ett tiotal sekunder kan anledningen att byta trottoar vara en annan. Kanske har Olof eller Lisbet uppfattat att mannen från Grand följer efter dem och vill se om även han byter sida. Det verkar han inte göra och Olof och Lisbet kan fortsätta sin promenad söderut. Lisbet själv har sagt att hon inte upplevt att de var förföljda.

I höjd med entrén till Skandia (Sveavägen 44) möter de kocken Nicola F som är på väg hem efter arbetet. Samtidigt passerar Olof och Lisbet innanför ett av huvudvittnena, Anders B, som obeslutsamt vankar längs trottoarkanten. Han har tappat kontakten med sina arbetskamrater som tagit ut pengar i bankomaten strax söder om Skandia. Nu spanar han ner mot Kungsgatan för att se om han i stället kan få kontakt med den andra gruppen av arbetskamrater som skulle komma samma väg.

När Anders B till slut inser att kvällen inte har mer att erbjuda bestämmer han sig för att gå hem och om bara några steg kommer hans liv aldrig bli sig likt igen.

Den dryga halvminut som nu följer är ett av mordets största mysterier. Vid rekonstruktionen har man sett att Olof och Lisbet har en betydligt kortare väg fram till mordplatsen än vittnet Nicola F har fram till den plats där han hör skotten. Skillnaden är hela 40 sekunder, vilket innebär att något eller någon måste ha uppehållit paret Palme på vägen mellan Skandiaentrén och mordplatsen.

Det måste vara Skandiamannen, Stig Engström som de pratade med, kanske någon tänker. Problemet är bara att han vid den här tidpunkten fortfarande är kvar på Skandia. Det redogör jag för i ett annat inlägg här på Ordfaktoriet: Därför är den osannolika mördaren inte sannolik.

Vittnet Inge M, som ser själva mordet, har iakttagit en man som väntar vid Dekorimabutiken några minuter innan paret Palme kommer fram till Tunnelgatan. Enligt Inge är det den mannen som sedan skjuter Olof Palme.

Ett par andra vittnen har uppfattat att paret Palme stått och samtalat med en okänd man strax före korsningen med Tunnelgatan. Så vitt känt har Lisbet aldrig sagt något om detta samtal eller möte i sina förhör, i så fall har det inte skrivits ner. Polisförhören med Lisbet redovisas endast i sammanfattningar och där sägs det att hon och Olof utan att stanna har promenerat tills skotten faller.

För att klarlägga vad som hände under dessa 40 sekunder hade det förstås varit värdefullt om Lisbet Palme deltagit i en rekonstruktion på mordplatsen. Det gjorde hon aldrig och frågan är fortfarande obesvarad: Vad hände strax innan mordet?

Om mördaren fortfarande är i livet är han nu den enda som vet vad som utspelade sig under den här halvminuten. Därför har jag valt att delvis dramatisera händelseförloppet och min gestaltning får sin förklaring lite längre fram.

Åter till Olof och Lisbet Palme, som arm i arm kommer gående på trottoaren. Längre fram, intill skyltfönstret vid konstnärsbutiken Dekorima, står en man i mörk halvlång rock och stickad mössa. När makarna Palme närmar sig kliver han ut.

”Statsminister Palme?”
Olof och Lisbet stannar till, Olof tycker att mannen verkar bekant.
”Vi har bevakning på er ikväll.”
”Det känner jag till, men jag förstår inte att det ska vara nödvändigt. Inte en fredagskväll. Då ska vi vara lediga, eller hur?”
”Det kan vara allvar den här gången.”
”Självklart. Här finns väl mördare i vartenda gathörn. Vad gäller det?”
”Jag kan tyvärr inte säga mer. Det finns en bil här bakom huset. Vi ska se till att ni kommer hem.”
Mannen håller upp sin arm och visar mot gränden.
Olof tvekar och tittar på Lisbet.
”Fryser du?”
”Ja, det blev lite kallt.”
Olof nickar mot mannen och tillsammans börjar de gå.

I samma ögonblick har Anders B hunnit ifatt makarna Palme och är nu bara ett fåtal meter bakom. Detta är det första Anders uppfattar av paret och den mörkklädde framför honom och han tror att de är ett sällskap som gått vid varandras sida ett tag. Anders ser att mannen som går till vänster håller sin högra hand på statsministerns axel, men han ser inte att mannen samtidigt för in den andra handen innanför rocken.

Mannen greppar om kolven och trots alla övningstimmar darrar handen av spänning. Han får inte misslyckas. Så drar han upp revolvern och spänner samtidigt hanen, men kramar avtryckaren lite för hårt. Skottet brinner av och sliter tag i Lisbets kappa. Olof stelnar till och nu placerar han vapnet rakt bakom sitt offer. Han trycker av och Sveriges statsminister faller omedelbart till marken.

Anders B har svårt att ta in vad han ser: Framför honom går ett sällskap som ser ut att ha trevligt och plötsligt skjuter en av dem ner en av de andra. Skräckslagen söker Anders skydd i konstnärsbutikens entré.

Blodet färgar den isiga trottoaren röd och mördaren betraktar sitt offer.
Lisbet går ner på knä och skriker ut sin förtvivlan: ”Nej, vad gör du?”
Så vänder han och börjar springa mot trapporna. Hade han varit alltför snabb? Borde han väntat till de kom in i gränden? Men det är för sent, han hade gjort det han skulle. Statsministern är död och inget kan ändra på det.

Bakom en byggbarack i korsningen Tunnelgatan-Luntmakargatan har Lars J på avstånd hört de två skotten och sett Olof Palme falla till marken. På andra sidan baracken hör han nu stegen av mördaren som flyr. Snett bakifrån ser Lars när mördaren korsar Luntmakargatan och fortsätter upp mot trapporna. Lars dröjer ett ögonblick innan han vågar sig fram för att se var den flyende mannen tar vägen.

På trappkrönet vrider han hastigt på huvudet och där nere vid korsningen står en man som tittar upp mot honom.
Jävlar, det stod någon där. Hur mycket såg han?
Så sneddar han över Malmskillnadsgatan och fortsätter ner på David Bagares gata. Bara allt annat har fungerat, tänker han.

När vittnet Yvonne N och hennes manliga bekant rundar hörnet vid Johannesgatan och fortsätter uppför David Bagares gata möter de mannen som skyndar nerför backen. Det är den sista iakttagelsen som med någorlunda säkerhet kan kopplas till mordhändelsen. Därefter finns bara osäkra observationer av mystiska män som skyggt rört sig i området och män som springer till bilar som hastigt ger sig i väg.

Bortsett från min gestaltning, som förstås kan diskuteras, är detta allt man säkert vet om mordet på Olof Palme. Men i den officiella versionen från åklagare och spaningsledningen har mötet mellan mördaren och makarna Palme aldrig lyfts fram. I så fall hade det varit nödvändigt att ställa en del frågor till Lisbet. Om hon såg mördaren som hon sa att hon gjorde borde det här vara tillfället hon gjorde det.

Det finns andra iakttagelser från morddagen och tiden före, iakttagelser som pekar på en övervakning av statsministern. Bland annat ett 80-tal vittnesmål om män med walkie-talkies runt Sveavägen på mordkvällen. Speciellt under spaningsledare Hans Ölvebros tid (1988 – 1997) ägnades en ganska omfattande möda åt att bortförklara alla dessa iakttagelser. Vittnens trovärdighet ifrågasattes, rena lögner serverades och när fantasin tröt sa man helt enkelt att man inte visste och nöjde sig med det. Mördaren var ju identifierad, det var Christer Pettersson.

När polisutredningen lades ned i samband med utpekandet av Stig Engström förändrades dock läget. Nu var det möjligt för gemene man att ta del av den omfattande utredningen. Eftersom hela materialet skulle kosta någon miljon att begära ut har folk som är intresserade i stället börjat dela dokument med varandra och nya blir hela tiden tillgängliga.

Ett av de hittills mest intressanta är en Säpo-PM från april 1986, mindre än en månad efter mordet, där en analysgrupp sammanställt de vittnesuppgifter som tyder på en övervakning. Man skriver bland annat: ”Analysen talar för att Olof Palme varit övervakad på eftermiddagen den 27 februari samt från det att han lämnade bostaden på kvällen den 28 februari fram till det att han mördades kl. 23.21.”

Man beskriver ett scenario där det pågår en övervakning av Olof Palme och skriver att den ökande aktiviteten runt 23-23.30 kan tyda på en ”omgruppering” när Olof och Lisbet valt att promenera hem och sedan oväntat byta sida på Sveavägen. Ordet ”omgruppering” för givetvis tankarna till en militär operation och i sin förlängning till Stay-behind.

Jag har funderat en del över platsen där mordet genomfördes. I ljuset av vad som hände kan den framstå som perfekt: Den mörka gränden, trapporna upp mot en otrafikerad sidogata, tomma bakgator, nya trappor ner till en plats där en flyktbil kanske väntar.

Men hur perfekt var den egentligen? Här fanns flera okontrollerbara omständigheter som till slut spelade mördaren i händerna. Ner till Birger Jarlsgatan är det nästan en halv kilometer. Mycket kunde gått fel på vägen. Vad hade hänt om Lars J i stället valt att gå Tunnelgatan ner mot Sveavägen, som han funderade på att göra? Då hade han mött mördaren öga mot öga i gränden, vilket förmodligen inte slutat så bra för den gode Lars. Och vad hade hänt om Yvonne N och hennes manliga vän varit något tidigare och mött mördaren i trappen?

Analysgruppen från Säpo tror att mordplatsen valdes i ett ganska sent skede och att mördaren egentligen skulle fly söderut. Hans tvekan ögonblicket efter mordet kunde tyda på det, menar man.

Frågan är förstås vad denna PM från Säpo egentligen är värd. Avsikten när den skrevs var förstås att ge ett stöd och kanske en riktning till det fortsatta utredningsarbetet. Från Palmeutredningen har man länge hävdat att det aldrig funnits några belägg för övervakning av Olof Palme. Därmed skulle alltså uppgifterna i Säpos PM vara utredda, befunna ointressanta och förpassade till papperskorgen.

De osäkerhetsfaktorer som finns runt flyktvägen kan förstås tolkas som att mordet utfördes av en ensam gärningsman och att dådet var oplanerat. Men riktigt så enkelt är det inte.

Vid en presskonferens 2016 berättade dåvarande spaningsledaren Dag Andersson att man hade namn och identitet på några av de personer som ingått i gruppen med walkie-talkiemän. Där säger han också att den polisiära knarkspaning som länge använts som förklaring inte hade något med dessa iakttagelser att göra. Han uttalade även en förhoppning om att begränsa utredningen till det här avsnittet.

Dag Andersson har också uttryckt besvikelse över Palmegruppens begränsade resurser. En fördubblad styrka skulle behövas för att föra arbetet framåt. Vid flera tillfällen hade han också begärt detta hos polisledningen, men utan att något hände. Därför fann han det för gott att lämna uppdraget som spaningsledare och gå i pension. Sorgligt tycker jag, han verkar vara den mest kompetenta chef som Palmegruppen haft.

Hoppet står till alla intresserade privatpersoner och det fåtal journalister som nu går igenom dokumenten i den takt de blir tillgängliga. Pusslet läggs och till slut ska väl ändå sanningen uppenbaras, men den kommer att serveras oss styckvis och delt.

Länk till vittnesprotokollen: http://www.itdemokrati.nu/page36.html

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s